Vikten av att umgås med det omänskliga
Vad säger oss det omänskliga om människan, underjorden om jorden? En ny bok tar med läsaren på en essäistisk utflykt nedåt för att i samtal med speleologer, fiskare och konstnärer utforska vad som döljer sig i de underjordiska världar vi vanligtvis inte kommer i kontakt med.
Få förnumstiga uttryck har sådan relevans i dag som ”Det som göms i snö kommer upp i tö”. Stora delar av planeten smälter, med konsekvenser som ingen kan överblicka. Det enda vi kan vara säkra på är långtgående omvandlingar. Ibland är processen mer lokal och gripbar: en depå från kalla kriget med giftiga preparat, som övergetts för att begravas i snö, tränger upp ur djupet; djur-kadaver med mjältbrand som för 70 år sedan packades in av permafrosten i Sibirien frigörs och sätter bakterierna i rörelse på nytt. Berättelserna är många. Men den mest oöverskådliga smältningen är ismassorna som löses upp i Arktis, som inte bara kommer att dränka städer, byar, öar, utan också framkalla feedbackloopar som påskyndar förändringen av klimat och miljö.
Dessa skeenden skulle kunna beskrivas som en bio-geo-kemisk variation av det bortträngdas återkomst. Baksidan av modernitetens vetenskapligt sanktionerade utgrävning och exploatering blottläggs. Det som kastats bort eller stuvats undan återvänder till ljuset.
Just denna triad av handlingar – paketera och skydda, gräva fram och utvinna, kasta och dölja – lyfter den engelske författaren Robert Macfarlane fram som betecknande för vår relation till planetens dolda riken och rikedomar i sin nya bok ”Underland. A deep time journey (Hamish Hamilton). Det är en vindlande essä som rör sig från gruvgångar i Yorkshire till katakomberna i Paris och underjordiska flodsystem utanför Trieste till de djupt liggande rummen för slutförvaring av kärnavfall i finska Olkiluoto.
Macfarlane är en av de senaste decenniernas mest uppmärksammade och uppburna naturskildrare i England. Även om en sådan beteckning är lite begränsande – böckerna handlar lika mycket om språk, historia och litteratur – har han sedan debuten med ”Mountains of the mind” (2003) uppehållit sig vid frågor som rör människors relation till landskap och platser bortom en urban 2000-talsvardag. Om den första, som titeln anger, pejlar dragningen till berg och höga toppar, kommer de följande böckerna ”The wild places” (2007) och ”The old ways. A journey on foot” (2010) att nedteckna vandringar på bortglömda, ”vilda” platser i England respektive kulturhistoriskt upptrampade stigar, också i andra delar av Europa.
Den ömsesidiga utväxlingen mellan vad som brukar kallas natur och kultur utgör således en dynamo för de iakttagelser, reflektioner och historier som Macfarlane serverar. Inte minst handlar det om hur språket formar vår blick och vårt lyssnande till träd, gräs och stenar – och om hur ord och namn i sin tur alstrats av fenomen i landskapet. Detta blir extra tydligt i hans kanske mest kända bok, ”Landmarks” (2012), som inleds med följande rader: ”Detta är en bok om språkets makt – stark stil, enskilda ord – att forma vår upplevelse av en plats. Det är en fälthandbok över litteratur jag älskar, och det är en ordhjord fylld av den sällsamma landskapsvokabulär som existerar i sammansättningen av öar, floder, stränder, berg, sjöar, städer, toppar, häckar, fält och utmarker bekymmersamt bekanta som Storbritannien och Irland.”
Häromåret utkom ett lyriskt appendix i form av barnboken ”De förlorade orden” (2017), fylld av dikter och illustrationer om djur och växter, och den enda av Macfarlanes böcker som hittills översatts till svenska. Att något förlag kommer att ta sig an ”Underland” är ingen orimlig gissning.
Ett annat sätt att beskriva den ovan skisserade relationen och rörelsen är att säga att Macfarlane – genom att gå, klättra, simma, röra vid, lyssna till, se och läsa och skriva – bedriver en utforskning av den ofrånkomliga sammanflätningen av människor och mer-än-mänskligt på en planet som satts i gungning av människors ingrepp. En sådan nyanserande kringsyn handlar i Macfarlanes version inte minst om att vidga vår förståelse av tid. Som undertiteln till hans nya bok ger vid handen, vill han betrakta sina nedstigningar i underjorden som försök att få kontakt med och berätta om en både geologisk eller planetär och historisk ”djuptid”, för att på så sätt, inte fly undan en orolig samtid, utan föreställa sig den på nytt. ”Som bäst kan en medvetenhet om djuptiden få oss att se oss själva som delar av ett nätverk av gåvor och arv som sträcker sig över miljontals år och få oss att beakta vad vi överlämnar till de epoker och varelser som ska följa.” Det är inte bara en vacker, utan en kunskapsmässigt, politiskt och etiskt avgörande tanke, särskilt i dag.
De första närmandena till planetens djuptid äger rum i det geografiskt närliggande: i ”The Mendips” i Somerset i sydvästra England. Kalkstenen i detta landskap har bildat en miljö för grottor och underjordiska gångar, stenbrott, gruvor och gravrum. Det är här som Macfarlane anträder sin första katabasis – den term som i antikens Grekland användes när Odysseus, Orfeus och andra gränsgångare skulle besöka underjorden för att möta de döda. Och en term som Macfarlane själv tidigt aktualiserar, vilket också antyder hur hans essäistik opererar i boken: det är en genomgående växling mellan skildringar av de egna upplevelserna, samtal med speleologer, fiskare och konstnärer, och utflykter i kulturhistoria och litteratur, vilka sedan får ge resonans åt varandra.
Om än lite förutsägbar ibland, är denna växling effektiv. Detsamma kan sägas om Macfarlanes gestaltningskonst, som, även om han kan bli lyriskt överförfriskad, ger sinnlig konkretion och puls åt de mörka, partiellt upplysta världarna av sten. Som ju faktiskt rymmer mer än den tröghet som det geologiska kan förknippas med. Här finns läsbara sediment, högar av dödas ben, märkliga målningar – som de röda dansare författaren under dramatiska strapatser begrundar i en grotta intill den brusande Atlanten vid Lofoten. Här finns fester och samtida graffiti såväl som högmoderna gruvmiljöer, där mineraler utvinns och forskning kring mörk materia bedrivs. Och här återfinner vi resterna av de rikedomar som mänsklig ”extraktivism” frambringat, av vilka några underjord åter skall varda, i omsorgsfullt slutna cylindrar.
Macfarlane fångar alltså läsaren genom sitt drivna och generöst nyfikna språk. Det är en text som uppsöker mindre kända, men resonansrika ord och namn, som mycorrhiza, en beteckning för en typ av svampar, vilka utvecklar ett gränssnitt mot växters rötter i syfte att kommunicera på tvärs mellan arter. En häpnadsväckande livsform. Som en av Macfarlanes samtalspartners, växtforskaren Merlin Sheldrake, påpekar är svampar därtill en radikal utmaning för tänkandet: de underminerar könskategorier, omformar synen på gemenskap och samarbete och problematiserar hävdvunna föreställningar om evolution och tid.
Men det är inte bara språket som suger tag i läsaren. Bokens ämne har förstås en dragningskraft i sig. Att ta del av hur Macfarlane och andra, likt maskar, borrar sig ned i jorden, pressar sig genom sprickor i berget och ålar fram genom trånga gångar i halvt raserade katakomber, framkallar rysningar och klaustrofobi och allehanda affekter hos den mest förhärdade. Det är med en blandning av fascination och förhöjt fysiskt tryck i kroppen som en läser vidare.
Dessutom: det finns gränser för vad orden kan utföra i dessa landskap och miljöer. Om språket är det mänskliga verktyget framför andra, kommer det att sättas på prov i de omänskligt kalla och mörka trakter som genomfars. Det blir särskilt tydligt i bokens avslutande del, när Macfarlane vandrar över isarna på Grönland och bland annat låter sig sänkas ned i en moulin, ett slags smältvattenschakt. ”Här var en region där materien hade drivit undan språket. Is lämnade språket strandat”, som han skriver. Kylan, ljuset, färgerna, kargheten bidrar till en känsla av overklighet och språkförlust. Men det är också svårigheten att omfatta och beskriva de enorma förändringar som de kalvande glaciärerna bär med sig som tränger sig på.
Även detta sker med regelbundenhet: antropocen och hur vi hanterar de oåterkalleliga ingreppen på jorden är ett genomgripande tema i ”Underland”, och det är alltså Macfarlanes tanke att en undersökning av och berättelse om djuptiden kan ge perspektiv på och mer integrerad kunskap om vad som sker med planeten och världen i dag, och hur andra sätt att leva kan utformas. Att möjligheterna till gestaltning och språklig kommunikation här ställs inför drastiska utmaningar påminns vi om i det sista kapitlet genom den välbekanta kärnavfallsfrågan: hur få en ”läsare” om 100 000 år att förstå, att det som gömts under jord är farligt och inte en glimrande skatt?
”Underland” är hur som helst en i många avseenden glimrande bok om naturkulturer, för att låna Donna Haraways uttryck. Och Macfarlane är i sina bästa stunder en släkting till skrivande resenärer som Rebecca Solnit, W G Sebald och Bruce Chatwin. Samtidigt slås jag ibland av det paradoxala i att denna berättelse om det mer-än-mänskliga utspelas i en genre där en oftast manlig modern upptäckare och äventyrare utför mer eller mindre heroiska uppdrag. Macfarlane är inte en kapitalistisk exploatör, och han är som sagt synnerligen uppmärksam på hur vi förhåller oss till och samlever i den miljö vi är del av. Men likheten väcker frågor.
Med det sagt är det lätt att uppmana till läsning av boken, och till ett vidare läsande av de många böcker om underjord, stenar och djuptid som under de senaste åren kommit ut. Ett sådant omänskligt umgänge är helt enkelt oundgängligt inför den tid som ska komma.
posted by disco 3-way at 4:11 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home