Friday, May 04, 2018

Den underjordiske brudgummen


Den underjordiske brudgummen

utdrag ur en efterlämnad, oavslutad roman av Mare Kandre




Drömde i natt att jag äntligen såg honom gå.
   Att jag öppnade dörren till mitt rum och såg honom i sin tur öppna ytterdörren och gå, till mitten hunnen på vår levnads vandring, hade jag i en dunkel skog gått vilse, fast jag är inte inne i den än, sitter kvar vid skogsbrynet med svällande mage, klädd i svart, huttrande, förvirrad, jag vet inte hur det här hände, jag pratar rakt ut i rummet men det är inte här jag befinner mig, det är vid skogen, och det är underligt, hur jag hamnade där, att jag hamnade där, här, överhuvudtaget, vid en punkt i livet där samtliga tider tycks sammanstråla och allt sammanblandas, då, nu, sen, snart. För utseendemässigt fanns det ju egentligen ingenting hos honom som tilltalade mig. Ansiktet var visserligen utsökt vackert men på ett alltför sirligt, flickaktigt vis. Ögonen skimrade, gröna och blå, men på det överdrivet amerikanska och inte mer utspätt nordiska viset. Håret hade kammats åt sidan och täckte nätt och jämt öronen, det var solblekt, tjockt och vågigt, friskt, glansigt, så vid en första anblick utstrålade han åtminstone i yttre bemärkelse en nästintill aggressiv, överväldigande fysisk friskhet, med huden och de naturligt jämna, helt oanfrätta, rena tänderna och kroppen som, lätt, smäcker och ändå stark, lät sig anas innanför de enkla kläderna. Han satt till vänster om ingången, ensam, vid ett av de runda borden. Framför honom låg en liten ofärgad träflöjt som han dagen därpå gav till en av uteliggarna och när han väl åkt såg jag instrumentet i händerna på än den ene, än den andre av dessa vinddrivna existenser. Med sina uppblåsta, högröda, rynkiga ansikten såg de ut att ha kravlat sig upp direkt ur jorden, sandiga och lortiga, med vad som såg ut att vara torkade ler- och jordkokor ännu dinglande i det långa, toviga håret och skägget kring mungiporna. De sov på trottoarerna, tätt intill husväggarna och gick klädda i lager på lager med filtar och gamla multnande, illaluktande klädespersedlar. Jag fick för mig att flöjten bytte ägare och att det skedde efter ett bestämt, outtalat mönster, att den gick ur hand i hand, vandrade runt i en cirkel. En gång under en av mina nattliga irrfärder hände det. Jag fann mig stående vid mynningen till parken och tyckte mig höra spröda flöjttoner inifrån den regnmättade grönskan och skulle just till att ropa hans namn och springa rakt ut i mörkret när jag i sista stund sansade mig, vände och sprang tillbaka, förbi de dygnet-runt-öppna spritbutikerna som spillde sitt vitblå ljus i små osande halvcirklar över trottoarerna.
  Jag satte mig vid bordet intill, lutade mig mot den i tankar djupt försjunkne ynglingen och frågade vad han hette, frågade var han kom ifrån. Namnet hörde jag fel på först. Staden han nämnde hade jag aldrig hört talas om. Jag frågade om den var stor, vilket den tydligen var. Av hans kortfattade beskrivning att döma låg den längre inåt landet, i San Joaquin-dalen, en två timmars buss- eller bilresa bort.
   Han sneglade mot mig, fast ointresserat, högfärdigt, nästan snorkigt, suckade, vände blicken mot gatan igen. Han hade varit här i en vecka nu, bott på gatorna, för hemma blev det till slut för jobbigt, man ville åt honom, förföljde honom, han orkade inte längre och måste bort. Vi bröt upp och de svarta, tysta unga männen med sina uppslagna luvor och svettiga guldlänksbehängda, valkiga tjurnackar, hade redan fattat posto i gathörnen. I skymningsluften drev rester av de rökelsedofter som om dagarna strömmade ur presentbutikerna längsmed Haight Street; Patchouli, myrra, honung. Himlen var ännu hög och utspänd av dagsljus, luften lättandad, och det var ännu inget märkligt med honom. Han strosade bredvid mig med händerna djupt nerkörda i fickorna och stirrade håglöst framför sig. Han gav ett uttråkat intryck, som om han slagit följe med mig i brist på annan sysselsättning. Jag kom på mig själv med att skämmas. I samma ögonblick kom jag att nudda vid hans vänstra arm, strök med höger armbåge mot den och i efterhand förstår jag ju att i detta ögonblick frigjordes något och väl frigjort intog detta oerhörda, mörka, som hitintills begränsats av våra respektive kroppar, hela världen och därmed också oss. Det sög oss ögonblickligen samman och förmörkade allt, något stort och ännu spöklikt tomt fast just på grund av sin tomhet också laddat, farligt, ursinnigt starkt och hungrigt. Det levde sitt eget liv från och med nu. Det var detta som förde oss än hit, än dit, och det skedde ljudlöst, omärkligt. Innan någon av oss visste ordet av var vi plötsligt omslutna, begravda, in the belly of the beast. Vilket han ju också mycket tankfullt påpekade följande dag när vi i Golden Gate Park satt tätt hopslingrade på gräset intill en av de asfalterade gångstigarna, redan utanför, marginaliserade, förflyttade till en ficka i verkligheten. Sittande bakom mig förde han läpparna mot mitt öra och viskade, så att det inte gick att se honom medan jag såg allt detta, så att rösten tycktes mig okroppslig, som sprungen ur luften själv, hängande intill mitt öra, låg och pockande, innan den bröts ner –
   We are all part of a monster beginning to emerge!
   Och jag kunde inte säga emot, det gick inte att opponera sig. Marken buktade redan betänkligt under våra tätt omslingrade kroppar.
   

På grässlänten nedanför Buena Vista Park låg de hemlösa utsträckta med sina tillhörigheter tätt tryckta intill sig. Den nedåtgående solen krympte under det att den sjönk bakom husfasaderna. Skuggor frigjordes ur barrträden på kullens topp dit kärlekskranka bögar sökte sig efter mörkrets inbrott. Jag vände på huvudet. Tvärsöver gatan fanns en stor röd tegelkyrka insprängd mellan boningshusen. På trappavsatsen, precis framför porten, låg en hemlös, redan, likt en kåldolme, invirad i gamla dagstidningar för natten. En smutsig hårtott stack fram ur ena änden och till höger om kyrkporten satt en inglasad skylt på vilken det, med små skevt sittande, vita plastbokstäver, stod; 
   THIS WEEK´S BIBLE LESSON-
   UNREALITY.
   Det jag ännu tog för en vanlig fredagskväll kom och gick med öldrickande och en djup, egendomlig kyss som bröt fram ur ingenstans.  Kyssen följdes av mörker varpå jag plötsligt låg utsträckt över sängen i det utkylda, dunkla hyresrummet på Clayton Street. En obönhörligen expanderande mansskepnad, han, sänkte sig sakta ner över mig. Hans varma, fuktiga sött öldoftande andedräkt fläktade över mitt ansikte. Än en gång blev det mörkt och snäppet tystare. Skuggan, mörkret, det ur mig själv och honom framkallade och sammanblandade lade från och med nu allting under sig. Dragen i hans finskurna, vackra ansikte var först synliga med ett benvitt månblänk över sig, men försvann sedan helt. Han gick inte längre att urskilja, inte näsan, inte de tunna, lätt krökta läpparna, kvar fanns bara huvudets lysande konturer, avtecknade mot de månbelysta väggarna och taket högt ovanför oss.
   Ur denna av mig själv och min egen beröring utlösta skugga gick det inte längre att ta sig upp. Jag kämpade lamt emot men gav upp när det mörka, väsenslika fortsatte fylla världen och tillvaron. Det var som om det var natt vilket det förvisso verkligen också just då var, men denna för oss båda ödesdigra natt höll sedan på ett underligt sätt i sig, trots att solen envisades med att skina så gott som dagligen. Ända till slutet, till och med i dunklet vid vägrenen, bland stammarna en bit bort, var det mörkt innanför det ljusa, det förde mig, som jag senare förstått, bort från mig själv. Var det inte just det jag behövde?  Men jag märkte snart att jag inte kom upp ur det. Och jag ville det inte, ville se exakt hur långt ut i detta overkligt mörka, besattheten, jag, trots den rädsla det ingav mig, tordes gå. Det utövade en sällsam lockelse på mig för jag var äntligen framme vid mörkret, vilsenheten, oberäkneligheten, den mörka skog jag på egen hand, ledd och sporrad av detta, måste genomkorsa. Kanske var det faktiskt också meningen att jag med vidöppna, beslöjade ögon och armarna utsträckta precis så här blint famlande, långsamt, under stor förvirring och smärta, måste passera igenom detta. Kanske var det just detta jag ville ha honom till?  Och jag hade redan långt tidigare skymtat honom i utkanten av mina drömmar, så mycket visste jag åtminstone. Ett ansikte, ännu suddigt, konturlöst, otydligt, som om det ven, inte kommit till ro, fortfarande var på väg, slungat upp genom tid och rum, en skepnad med gnistrande vitt, långt, sprakande hår som blixtsnabbt smet in genom den olåsta drömdörren när jag minst av allt anade det. En gestalt som med tiden blev allt tydligare, köttsligare, verkligare, vild, otyglad, som när jag i det trånga lilla kvava drömutrymmet var obetänksam nog att vända ryggen till, tog makten över mig och denna kväll gjorde exakt samma sak, fast i vaket, verkligt, köttsligt tillstånd.
   Han, vars läppar likt Artauds bär fläckar av laudanum, han, vars kyssar smakar kemiskt, bittert, metalliskt, en aning beskt, for to be kissed by him was to be drawn towards death, insanity.
    Det var oundvikligt att han en dag skulle komma.
    Han representerade en del av mitt eget inre. Ett ditintills slumrande, manligt skuggjag. En inre skepnad som jag med alla tillgängliga medel och all min inneboende list, ömhet och kraft måste blidka, tämja, ”älska hel”. Som i alla dessa år använt mitt jag som kamouflage. Utan att jag då förstod det visste jag ändå att jag till varje pris måste få denna oberäkneliga manliga del av mig själv att till slut acceptera och älska mig, införliva honom i mig. Den hade hitintills nöjt sig med att föra en slumrande, inombordslig tillvaro men till slut tröttnat och brutit sig ut i världen, den kom nu emot mig en ljummen fredagskväll i skepnad av en okänd vacker ung man sittande vid ett runt bord på ett kafé i San Francisco med en enkel träflöjt liggande framför sig. Och om det nu inte var möjligt att införliva honom i mig kunde jag kanske åtminstone till slut utvinna ett sammanhang, en ordning, bevisa för mig själv att det bortom all denna mänskliga förvirring fanns förutsättningar för ett starkt, nytt, friskt liv!   


Hela natten sov han intill mig. Hans djupa, till synes helt ostörda sömn förnärmade mig av någon anledning. Var han inte lika fylld till bristningsgränsen av mig som jag av honom? Hur hade han mage att sova så djupt och ostört, som om inget hänt, som om allt var vid det gamla, som om inte hela världen rämnat? Det föll mig förstås inte in att hans kanske var en redan rämnad värld.
    Han vaknade till slut, satte sig upp, gnuggade sömnen ur ögonen, ruskade på håret, än vackrare och mer självlysande, som om uteliggarlivet framhävt de fina dragen i hans ansikte, ljuset och färgerna i hans ögon. Han gäspade, sträckte ut ena handen och lade den på min mage. Med ett skratt frågade han om jag ville ha ett barn. Jag skall ge dig ett barn, försäkrade han innan jag hann opponera mig, I´ll give you a baby! Jag sade det inte, men jag ville inget barn ha, varken från honom eller någon annan. Graviditeter, förlossningar, var osannolika, förnedrande, blodiga företeelser. Hur kunde någon av egen fri vilja underkasta sig något dylikt? Åsynen av gravida kvinnor gjorde mig aggressiv. Kunde de då inte åtminstone skyla sig, låsa in sig, tills det var över? Och barnet självt, med sina våta ögon och därtill hörande, vädjande, uppfodrande blickar –
   Nej.
  Aldrig.
  Vi klädde oss och gick ut. Det var lördag, en strålande, skimrande morgon. T, som vi kan kalla honom, var inte sen att notera detta. Han studsade fram, hoppade, som en kalv på grönbete, slog volter, hängde skrattande upp och ner från grenarna i de små träden som kantade trottoarerna längsmed Haight Street. Jag följde småspringande efter honom, plockade upp plånboken, diverse pappersbitar och mynt som föll ur hans byxfickor.
   Det var ännu så pass tidigt att de hemlösa låg kvar inlindade i portuppgångar, på grässlänter och långt bakom oss i parkens fuktiga dungar. Vi passerade kyrkan med den besynnerliga skylten men jag märkte den inte, så snabbt, omärkligt och ändå effektivt hade den redan inlemmats i mitt medvetande! Och nog för att T:s ysterhet föreföll översvallande men jag uppfattade det ännu inte som annat än följden av en uppbubblande, barnslig livsglädje, en översvallande, okontrollerbar, glupande livshunger som jag själv ville ta del av, besmittas av, helt krasst snylta på.
   I Lower Haight sprang han genast ut på en intilliggande gräsmatta, kastade sig raklång ner på denna och såg sig omkring. Liggande på mage drog han loss små grässtrån ur jorden samtidigt som han kastade förstulna blickar omkring sig. Han rynkade pannan och sade, till slut, med tankfull ljus röst –
   Hur ska han bära sig åt?
   Detta sade han till sig själv, som om han plötsligt lämnats ensam med sig själv. Jag blev osäker och väntade med frågorna. När jag till slut undrade vad han egentligen menade svarade han, utan att se på mig, utan tvekan, leende –
– The anti-guy.
     Han riktade blicken mot mig men den fortsatte, skimrande ärggrön och uppfodrande, rakt igenom mig. Den rörde upp saker inom mig som det var omöjligt att göra något med. Han vek undan med den, studerade avmätt husen en bit längre bort, men tillade strax, när han sett sig mätt på dessa –
Hur ska han få dom alla att räta in sig i ledet?
   The anti guy?
   Anti-snubben?
   Med vilket, som jag senare skulle komma att förstå, menades Djävulen.
   Gräset låg skimrande grönt runtomkring oss. Allt var renspolat, gnistrande och friskt. Just den här dagen var det emellertid ändå kyligt och stilla i luften som ju i amerikanska städer, hetta och sol till trots, ändå alltid är väldigt rå. Är där sedan, som om vintrar, höstar och dessa svala, regnmättade, utdragna vårar, sedan verkligen rått, så är där också oerhört rått. Fukt, snö, vind och regn lyfter fram hela detta samhälles inneboende råhet. På Femte Avenyn som likt en dunkel ravin ringlar sig upp genom Manhattan, en förskjutning på vars botten skyskrapornas skuggor ansamlas för att sedan åter stiga utmed byggnadernas fuktiga väggar, virvlar den ner över en på det mest ohyggliga sätt, de lipande, fuskgotiska stendemonerna på byggnadernas fasader tycks blåsa ut den över gatorna. Den tränger djupt in i märgen på en, hur varmt man än är klädd och får en att med fasa begrunda de utstötta, fattiga, hemlösa som dag ut och dag in, utan hopp om lindring eller befrielse måste vistas i djupet av denna blåst, köld, väta och snö, ständigt genomborrade av den, prisgivna åt den, hänvisade till att framleva sina dagar i blöta pappkartonger under betongviadukter och presenningar uppspända under utkylda brovalv.
   Vi kravlade oss upp, gick i riktning mot Filmore Street, där en ung svart kvinna inrättat sitt hem i just en sådan rymlig pappkartong bakom en busskur.
   T sprang omedelbart upp till henne. Hans översvallande sätt, i kombination med hans skönhet och genomlysta, exalterade, verserade tal, gjorde honom för de flesta omöjlig att motstå. Man visste i regel inte vad man skulle göra av honom, men han mottogs med öppna armar.
   Det var omöjligt att uppfatta vad han sade men hon klev genast åt sidan och bjöd oss leende att krypa in i kartongen.
   Därinne var det kvavt och dävet men för den skull inte obekvämt. Solen sipprade in genom kartongens glipor och stack oss i ögonen. Konservburkar stod prydligt staplade utmed väggarna och längst in låg en hopvikt filt samt en kudde. 
   Vi satt tätt hoptryckta i dunklet medan kvinnan leende hukade utanför och betraktade oss. Hon hade ansiktet vänt mot himlen när vi kom ut och gapade begärligt. Jag noterade de friska, starka tänderna i den blekskära munnen och det sorgsna mörkret i blänket som fyllde hennes ögon. Just här, i Lower Haight, löpte som en osynlig gräns, som om en glasvägg uppförts. De svarta höll sig på höger sida av gatan där det bland annat fanns en köttaffär. Dörren stod ständigt öppen och längst in i den dunkelt upplysta lokalen kunde man ana en hög skänk med kunder framför, samtliga svarta. En dämpad stämning rådde. Barn mumlade. Det hostades och skrattades. Flugor surrade och en doft av härsknat blod slog emot en. Denna var plötslig, hastigt bortdunstande, det tog inte mer än en sekund för den att skingras och man frågade sig om man verkligen känt rätt, så otidsenlig tedde den sig i kontrast till den avgasmättade utomhusluften. Mittemot köttaffären låg en drugstore, en Wahlgreens, fast i huvudsak längor med nergångna bostadshus, på vars branta trappor unga svarta män satt i klungor och lojt stirrade ut över gatan. De svarta tycktes aldrig tränga igenom glasväggen in till kaféerna, skivaffärerna och presentbutikerna, medan de vita däremot ofta gick över till de svartas sida. Fast då enkom för att ta sig vidare ner till Market Street och klubbarna, biograferna, barerna och hotellen. Förnimmelsen av denna glasvägg, denna uppdelning, var så påtaglig att jag ibland fick lust att sträcka ut en hand och treva med fingrarna över motståndet för att förvissa mig om att det inte var inbillning. Och rätt ofta var det också som om människorna här hade liknande glasskikt vilande djupt inom sig, var födda med dessa inrättade i sina psyken, i orden, talet och sin föreställningsvärld, lager på lager av gränser, hinder och väggar, av något svalt, undanglidande och genomskinligt, insprängt i blickar, tal och gester, varför sådant som svart och vitt, högt och lågt, fattigt och rikt hölls oundvikligen och fullkomligt åtskiljt, aldrig kom i verklig beröring med varann.
   Eftersom det var tidigt och vi ännu inte fått oss något till livs gick vi in på the Horseshoe, en saloonliknande inrättning i hörnet av Haight och Fillmore. Sågspån hade strötts ut över de nybonade tiljorna. Det var lågt i tak och ännu halvtomt. Vi satte oss längst in med varsin kaffe, i en alkov där väggarna täckts med graffiti, teckningar, lösryckta meningar, citat, meddelanden och dikter. Intill oss vette ett gallerförsett fönster mot en bakgård där några fuktstripiga röda tegelväggar kunde skönjas samt ett antal överfyllda soptunnor. Där fanns svarta sopsäckar fyllda med köksavfall, murkna trätrappor som ledde upp till lika murkna, stängda bakdörrar, dumpad bråte och gamla möbler, av vårregnet nästan upplösta pappkartonger. Insprängt i allt detta spirade en skir grönska bestående av späda trädstammar med stänk av blad, plantor och buskar som slagit rot i den spruckna stenläggningen.
    Men nu var det uppenbart att en förändring inträtt. Han skrattade inte längre. Gestikulerade inte heller. Istället satt han mycket stilla, med sänkt huvud, som om han väntade på att ett stort hot skulle passera utan att upptäcka honom, som om en mörk rovfågel cirklade runt hans huvud, redo att störtdyka. Trots att luften inne i dunklet var sval svettades han. Blicken höll han nedslagen men emellanåt såg han upp och irrade med den över de fullklottrade väggarna och gallerfönstret. Han såg skrämd ut. Ibland blev han varse min närvaro men tittade då hastigt bort. Lika oemotståndligt levande som han med sitt skrattande, skuttande och springande nyss tett sig, lika ängslig, förminskad och kringskuren tedde han sig nu som människa.
   Allt tycktes skrämma honom. En tomhet öppnade sig kring honom, och den var så överväldigande att den tog andan även ur mig. Han kunde uppenbarligen inte hålla den ifrån sig. Jag anade att han inte förstod den och därför inte heller kunde motstå den, på något sätt ändå ville ta sin tillflykt till den, gå rätt in i den, att det var det enda han hade att ta till nu, det enda som blivit kvar och till varje pris måste fyllas med ord, rörelse, gester och tal, för att inte helt övermanna och förinta honom.
   Han stirrade ner i bordet, rörde inte kaffet, höll blicken fastnaglad vid koppens ångande svarta innehåll. Läpparna rörde sig, men inte ett ljud kom över dom. När det efter en stund trots allt gick att urskilja hela meningar och ord hörde jag att han pratade om sin ”döda” mormor. Jag visste ju inte då att denna mormor var i högsta grad levande, en kvinna i 80-års åldern, nätt och gracil som en dyrbar liten porslinsfigur från Dresden, med kort, undulerat, kritvitt hår och sneda små ögon, beslöjade, men under det beslöjade svarta som onyx.
   Han pratade allt snabbare, talet eskalerade, övergick i ett snabbt rabblande, vällde till slut fram och släpade honom efter sig. Ansiktet blev rödare, svettdroppar bröt fram på hans panna, blev sittande som frampysande ånga i fjunet kring hårfästet. I min enfald tog jag detta som ett tecken på att en vändning var i sikte, för såhär kunde det väl inte rimligtvis fortsätta. Men det sätt på vilket han skrattade var annorlunda, osäkert och ihåligt, som om jag inte längre var närvarande för honom, inte längre var nödvändig som annat än en spegling av något i hans inre. Han stötte ur sig skrattet som om han stående vid foten av en avgrund genom att utstöta detta ljud försökte utröna dess omkrets och djup. Skulle det gå att ta sig runt den, eller måste han träda ner i detta svarta, okända, än en gång?
  Plötsligt spratt han till, for upp och sprang ut, rabblande, mumlande för sig själv, vild i blicken, med armarna utsträckta. Utan en tanke sprang jag efter. Förvirrad och häpen fäktade jag runtomkring mig som om något just spillts ut framför mina fötter och jag förtvivlat försökte samla ihop det igen. Det var mer liv på gator och trottoarer. Trafiken hade kommit igång. Utan att hejda sig sprang han rätt ut i gatan. Bilar tvärbromsade, han gick leende ner på knä och knäppte händerna som i bön, gav sken av att tillbe fordonen vars förare ursinnigt lutade sig ut och hötte med nävarna åt honom.
   Jag släpade in honom till trottoaren men han slet sig loss och sprang uppåt Haight Street, hela tiden hoppande, skrattande, vilt orerande, nu på ett så uppenbart förryckt sätt att man ängsligt drog sig undan honom och mödrar höll hårdare i sina barn.
   När vi återbördats till rummet på Clayton Street (med milt våld hade jag lyckats baxa honom uppför trapporna och in genom ytterdörren) blev han trots allt lugnare. Plötsligt stod det klart för mig hur djupt och fullkomligt förändrad han var och det förbryllade mer än det skrämde och stötte bort. Det här måste jag förstå, det här måste jag lära mig tyda och blidka. Han satt med ryggen mot den stängda dörren och såg stint på mig, höll mig ifrån sig med blicken. Ögonen var annorlunda, stora och glansiga, omgivna av ett stilla, blekt ansikte som jag inte riktigt kände igen. Det hade svalnat. Det röda var borta. Svetten hade dunstat från kinderna och näsryggen.  Pannan låg slät och blek. Det var ett ansikte som hade mer av spegling än kött över sig.
   Han såg på mig tvärsöver rummet. Något inom honom höll på att förvandla mig inför honom. Jag kände det själv, i kroppen, i lungorna, i luften runtomkring mig. Men till vad eller vem visste jag inte än.
   Så kom det till slut, trevande, fast ändå med ett lättsamt, nästan ömsint tonfall. Han lade huvudet på sned, fortsatte betrakta mig, lade den nu bleka, helt torra pannan i djupa veck, frågade –
   You want to kill me, don´t you?
    Jag ville skratta åt det absurda i frågan, men kände samtidigt ett behov av att vara fullkomligt, ända in i djupet av mig själv uppriktig, inför mig själv, såväl som inför denna människa, som ju tycktes tala ur ett tillstånd av kaos som han skylde med blick och kropp. Om han nu representerade en ur mig själv framsprungen manlig skuggdel som jag tidigare i mina drömmar skrämts och förföljts av, vore det då inte också logiskt att jag, mig själv helt ovetandes, verkligen önskade se honom död? Och att han i sitt hyperkänsliga tillstånd uppsnappat detta? Fast det var besynnerligt också, spöklikt nästan, hur fullkomligt hans ansikte än en gång förändrats. Hur glansen i hans ögon plötsligt djupnat och klarnat, hur många skilda uttryck ett enda sådant ansikte ändå kunde rymma.
   Plötsligt hoppade han upp, kastade en snabb blick på sitt armbandsur och sträckte på sig, sade, som om han hade ett andra osynligt jag stående intill sig och det egentligen var till detta han riktade sitt tal, att det här inte duger, han måste gå, för –
   There´s too much world out there!
   Detta var förstås sant. Därute fanns det på tok för mycket värld. Och med dessa ord öppnade han dörren, klev ut och stängde efter sig.
   Jag hörde ytterdörren slå igen, och medan jag lyssnade till hur hans steg och mummel långsamt dog bort frågade jag mig vilket ord som borde användas för att beskriva det tillstånd han försatts i.
   Galenskap var för laddat, dessutom för gammaldags, alldeles för otympligt.
   Det sade ingenting om tillståndets mångfasetterade natur; de egendomliga ofta synkronistiska krafter som ideligen sattes i rörelse kring inte bara honom utan i stort sett alla som för en längre tid dröjde sig kvar i hans omedelbara närhet.
   Däremot fanns det ju ett engelskt uttryck, ett ord, disturbed, dels som i betydelsen rubbad, men också distraherad, av något som ännu pågår, ouppklarat, i ens inre; inre bilder, skeenden, scener och röster som man inte helt förmår släppa eller smälta, som till slut övergått i fantasier och ekon som under årens lopp förvrängts. Det avlägsna men ständigt närvarande inre ljudet av dörrar som slås igen men ändå aldrig riktigt stängs. Skratt och bullret av sängar som släpas runt i ett rum. Snö som faller i en trädgård där ved staplas i det oändliga medan mörkret faller och tystnaden djupnar. Man står med örat vänt mot sitt eget inre, ständigt med ena foten i nuet och den andra kvar i det som en gång varit men ändå hela tiden pågår. Vilket får till följd att man till fullo inte förmår närvara i nuet, inte kan koncentrera sig på det. Vilket i sin tur gör att detta nu blir närvarande i ens ställe, tar ens plats, eftersom det kastar sig över en, osorterat, obearbetat, helt ofiltrerat. Att vistas i nuet utan att helt drunkna i och gå under av det, att hålla alla de olika mentala inre tillstånden och tidsskikten åtskilda, prydligt ordnade, att veta vad som tillhör vad och vem och när och att därtill acceptera det, leva med det, försonas med det, inte låta sig förtäras av det, kräver trots allt ett mått av närmast övermänsklig koncentration och styrka. I hans närvaro kunde jag inte stå emot förvandlingarna, i synnerhet inte mina egna; det högstämda talet ihop med hans fysiska företräden och förälskelsens våldsamma förlopp. Som att ha fångats djupt inuti en brutalt vacker, exotisk, orkidéliknande blomma. Nu sluter den sig sakta kring mig. Därinne härskar en säregen skönhet som omsluter, bedövar och uppslukar, som stänger ute allt annat; man drunknar i dess dofter, färger, sekretet den utsöndrar, det är en värld och skönhet som är sig själv nog, man vill helt ge sig hän åt den men får av förståeliga skäl till slut nog och vill se mer. Man drar sig därför långsamt bakåt, bortåt, försöker distansera sig. Synfältet vidgas gradvis. Man ser alltmer av blomman och de gräddvita kronbladens insidor. När ljuset träffar dessa bildas ett regnbågsskimmer i luften mellan bladen, inuti blomman, där färger och ljus slungas fram och åter av bladens glansiga ytor. Ännu är man betagen, förbryllad. Men det blir också alltmer tröttsamt. Man vill ha luft, man drar sig ännu en bit bort och anar då till slut närvaron av ännu en blomma. Denna utstrålar emellertid precis samma sorts sällsamma, gastkramande skönhet som den första, vilket inledningsvis är en svindlande tanke, för tänk att det kan finnas ännu mer sådan skönhet!  Man förflyttar alltså sin uppmärksamhet till den intilliggande blomman. Man låter sig en kort stund till hänföras av dess skönhet men längtar, innerst inne, än en gång, efter mer, något annorlunda, något nytt, då den förra blommans skönhet, hur överväldigande den än må ha varit, till slut blir monoton, för enahanda och abstrakt. Man vill vidare och börjar därför iaktta nästa blomma i tron att den måste vara annorlunda men den är likadan som den förra. Visserligen är det sätt på vilket ljuset studsande förvrängs mellan kronbladens innerväggar lika förföriskt som någonsin förr, men det är ju exakt samma färger, på exakt samma sätt, i samma ordning, ett exakt upprepande av skönheten och skimret i den förra blomman och hur komplext det än är, hur långt in i det man än vill låta sig föras, leder denna skönhet ändå ingenvart. Det tar tid att komma fram till denna insikt men när den väl infinner sig grips man av panik, för man har redan anat närvaron av fler blommor och nu börjar man desperat, men utan att riktigt vilja kännas vid denna desperation, studera även dessa. Men inte heller där finns något att hämta. De är alla exakt likadana och när man till slut försöker avlägsna sig helt finner man sig fångad i ett hermetiskt tillslutet upprepande av denna förhäxande, bedövande skönhet och prakt, en svindlande, hypnotisk monotoni som man ändå inte förmår slita blicken ifrån. Skönheten blir till ett pulserande maskineri av dofter som utarmar och suger musten ur en, som ingenstans egentligen leder och i grunden, om det får fortgå länge nog, dödar och utarmar.
   Men vem var jag att ifrågasätta hans föreställningsvärld, hans uttryckssätt och poetiskt målande, högstämda, om än också stundtals fragmenterade språk, hans erfarenheter och egenheter? Det minsta jag kunde göra var väl ändå att uppriktigt lyssna, ta det till mig och begrunda. Och just så gjorde jag, omedveten om faran i detta. Jag inrättade mig efter hans föreställningar och de tvära kasten. Den för var dag lika högt uppskruvade stämningen gjorde att jag inte märkte förvandlingen hos mig själv. Den kom obönhörligen smygande och ändå, då det ju skedde lönnligen, gick det mycket fort. Jag märkte inte förskjutningen i mitt inre, den tilltagande isoleringen. I ett hörn av rummet blev jag i regel sittande och följde honom likt en hängiven lärjunge med blicken. Meningar bröt fram, kryptiska, halvt om halvt begripliga. Världen förvandlades till en karikatyr av sig själv men en övertygande, gripande sådan.  Han var överväldigande, med sin lidelse, sina orubbliga övertygelser och intrikata konspirationsteorier. Tecken dök ideligen upp, mönster, ordnade i mer eller mindre uppenbara konfigurationer. Hans mässande och predikande, låg det kanske ändå inte något i detta? Han citerade bibeln, konsulterade den, deklamerade långa stycken utantill, vände sitt vackra ansikte mot mig och log milt genom en ridå av glänsande, solblekta, krusiga lockar, lät mig vid något tillfälle förstå att
    If you´re not confused, the Devil´s talking to you.
   En mening som inte lämnade mig någon ro, för det lät så sant, och samtidigt, så vackert, och underbart slutgiltigt.
   Jag låg på sängen, utsträckt under honom. Några millimeter skilde våra ansikten åt. Snart skulle vi vara så gott som sammansmälta. Nowhere, Beloved, will there be world but within. Our lives pass in transforming. Into less and less, the world dwindles. Han sänkte sig långsamt ner över mig. Ögonen glödde och det gröna fläckade likt solkatter mina kinder, mörkret strax framför och kring mina ögon. Han fixerade mitt ansikte med blicken, log, viskade, med hes stämma, till mig och ingen annan, här och nu;
   This is when we say she´s beautiful. This is where I don´t kiss her and I say this slowly cause this intrigues her. You´re a beautiful lady. This is where you fall in love with him. This is where it gets scary. So I look outside. I can see the light. And we don´t tell her how we can´ t have sex with her.
   Var det inte Bibeln han citerade så talade han fritt, på det osannolikt vackra, kryptiska sätt jag inte kunde motstå. Han höll mig tätt intill sig i mörkret, såg på mig och förmanade mig strängt att –
   Do not oblige a stranger. His kindling is bad, his tongue tastes evil. So never forget, I will be with you in paradise over a thousand times!
    Ja, ja, Paradiset, tusen gånger om!
   I Hieronymus Bosch målning sitter de älskande inneslutna i den svävande, av ådror genomstungna blåsan, färdas genom en värld som, betraktad genom blåsans tunna, välvda hinna, framstår som förvrängd, förvandlad, magisk och samtidigt avlägsen, och på samma sätt tycktes mig världen förvandlad när vi nästa dag banade oss fram genom de turiststinna trottoarerna, i riktning mot parken. Vi hade vaknat tidigt. I badrummet hade jag lutat mig över handfatet och förundrat betraktat mitt ansikte i spegeln. Kinder, panna och hals pryddes av plommonfärgade sugmärken, efter hans våldsamma kyssar, av vilka jag ändå mindes mycket lite, som om han velat suga själen ur mig, eller försökt blåsa in sig själv i mig, men jag hade inte varit stor nog, huden hade tänjts ut för att rymma det inblåsta, och därav dessa märken, djuplila i mitten nu, gulnande kring kanterna.
   Parken prunkade av fuktig grönska. De smäckra grenarna och trädens stammar knakade under tyngden av de nätt och jämnt nyutslagna löven. I en glänta fylld med träd av okänd art täcktes marken av grova, vita blomster, stora och platta som bländvita plättar. De stack direkt upp ur den jäsande myllan, pryddes av daggstänk och T sprang rakt ut i detta hav av blommor. Själv dröjde jag mig kvar i periferin. Det är så jag vill minnas honom. Detta finskurna, intelligenta ansikte som skrattande kikar fram bakom en av stammarna, marken kring honom översållad med blommor som ännu inte börjat dofta ordentligt; ett hermetiskt upprepande av förhäxande, bedövande skönhet och prakt, en svindlande monotoni, ett pulserande maskineri av färger.
    När vi tröttnat på detta slog vi oss ner i gräset intill en av de asfalterade gångstigarna och begrundade folklivet. Jag tyckte mig verkligen känna det vidunder som tydligen dvaldes i jorden under oss, about to emerge.
   Men än så länge var marken hårt packad, becksvart, inunder de gröna grässtråna.


   Tre dagar senare satt vi mitt emot varandra, vid ett av borden på Ground Zero, i hörnet av Haight och Divisadero. Flickan bakom disken bar en lång, fotsid, lila kjol och hade sitt purpurfärgade hår uppsatt i en slarvig knut. På den bara platta magen hade hon med lila krita klottrat en spiral, en pil pekade mot naveln.
   Han skulle åka nu. Bussen gick om några timmar. Han måste tillbaks, ”ordna med saker”, lägenheten, pengar, det ena med det andra. Det lär inte ta mer än ett par dar, bedyrade han.
   Medan han pratade ritade jag av honom på en servett, ritade honom som han såg ut i detta nu men med längre hår och ett bockskägg och skrev under porträttet –
   this is what you will look like.
   Vi drog ut på tiden och inom mig steg oron. Jag fasade för avskedet men T verkade tvärtom tämligen likgiltig och stirrade förbi mig ut genom dörren som stod på vid gavel bakom mig.
   Babylon´s more here than we know, sade han och suckade, blev sedan helt tyst. Då och då vände jag mig om och såg mot dörren men det var givetvis ingen där.
    Vi betalade och gick och genast satte det utdragna avskedstagandet igång.
    Det var i denna stund som jag för första gången lät mig berusas av den dramatik som jag med tiden blev alltmer beroende av, men också i än högre grad förtorftigades, utarmades, förstummades och krymptes av. De ideliga tvära kasten, de ideliga lämnandena och avskeden, de lika ideliga försoningarna och återkomsterna, de långa nattliga förhören, de sömnlösa nätterna… Och allt utspelat mot en fond av öknar, slätter, steniga kuster och stup och hav, sandstränder, dimhöljda bergslandskap, fält, fält, öde, vindpinade eller med små groblad överväxta, under en brännande, uppspärrad sol som med sitt gassande fick allt att antingen kasta naturvidrigt långa skuggor eller inga skuggor alls, så att världen därmed förlänades en illusorisk känsla av platthet. Att röra sig genom denna värld var som att sakta vandra över en glansig, vacker, genomskinlig bild, samtidigt som man skräckslaget såg djupt ner och igenom den, som att långsamt gå över en lätt välvd glasbro, svindlande, hemskt, man såg rakt igenom den, förlamades och fascinerades om vartannat, bländades, fick allt svårare att se… 
   Det är han som skall göra mig stark, vi skall resa tillsammans, vi skall jaga i öknarna, vi skall sova i okända städers rännstenar, utan bekymmer, utan sorger, åh! Ska du ge mig det liv fullt av äventyr som levs i barnböckerna!
    Jag gick långsamt uppför backen medan han dröjde sig kvar i gathörnet och tittade efter mig. Med jämna mellanrum vände jag ryggen till men så fort jag sneglat över axeln igen stod han kvar, orörlig, hade inte flyttat sig en tum. Jag backade långsamt uppför den branta gatan, väl medveten om det demonstrativt teatrala i detta. Så slöt jag ögonen och när jag slog upp dom igen var han borta. Jag hävde mig upp på tå, krängde på nacken och letade men han gick inte att urskilja i människomyllret.  Jag såg mig om men befann mig åter ensam i en skitig, främmande stad, och eftersom jag plötsligt också frös och skämdes gick jag genast hem till Clayton Street.

***

En dag, när jag vaknat, visste jag följaktligen vad jag måste göra. Jag packade ner det nödvändigaste i ryggsäcken, låste dörren till rummet och gick hela vägen ner till bussterminalen. Jag vandrade i den tidiga, soldränkta vårmorgonen ner genom Lower Haight, förbi the Horseshoe, där enstaka besökare redan satt vid de rangliga borden på trottoaren, förbi köttaffären, vars dörr som vanligt stod vidöppen och släppte ut den snabbt bortdunstande söta blodsdoften. Jag lade mig vinn om att se målmedveten och likgiltig ut. Av en gumma på Market Street köpte jag en gul liten blomma som hann vissna innan jag var framme. En buss avgick om en dryg timme varför jag ställde mig i kö och köpte en biljett. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde, visste inte vart jag var på väg, hur långt bort och exakt vad det betydde. Det enda verkligt angelägna var att detta äntligen blev gjort. Jag släppte rädslan, min tvekan, osäkerheten, som förföljt mig sedan barndomen. Barndomen, alltid detta. Min oro var mig alltid övermäktig, för stor, den hängde samman med mina små en gång drunknade farbröder, med självmörderskan och självmördaren, med det lilla barnet min mormor en gång var i det mörknande rum där hon ensam satt med sin döde far tills dörren äntligen öppnades. Men detta, klev jag ut ur nu. Härmed gav jag efter för dumdristigheten, för dumt var det onekligen, därtill omoget, förhastat och ogenomtänkt. Vad visste jag egentligen om honom? Hade han ljugit? Var han i själva verket gift, hade barn, levde ett dubbelliv, hade han helt enkelt hittat på adressen, gatunumret, namnet, var han kvinna, var han man, var hans finskurna drag, det glänsande håret, talet, blickarna, verkliga?  Men det var bättre att få visshet, för att, om så skulle behövas, till slut kunna lägga allting bakom sig och med högburet huvud gå vidare.

     Bussen var tom på passagerare så när som på en enkelt klädd, kortklippt, asiatisk kvinna i medelåldern. När jag passerade henne höjde hon blygt blicken. Under återstoden av resan satt vi tysta i varsin ände av bussen som rattades av en butter, svart ung chaufför. Vi dundrade ut i ett bitvis sönderbränt, flackt landskap. Mitt ansikte speglades i det smutsiga bussfönstret. Det var redan blankt och svettigt, såg ut som ett barns men var ändå inte längre ett barns. Det såg ut som det gjorde, trumpet, fientligt, för att det så länge jag kunde minnas hållit tillbaka, inte riktigt velat släppa till. Det hade för länge sedan slutit sig kring sig själv. Men nu tog en närmast euforisk känsla över. Jag hade nuddat vid själva livsnerven, pulpan, en plågsamt spänd, gnistrande inre sträng som, beroende på anslaget, ljöd, stumt, falskt, ljuvligt. En ny mörk klang djupnade och spred sig under tillvarons yta, fortplantades ut i vad än blicken flyktigt behagade vidröra.
   Plötsligt var vi i Oakland och jag blev förvirrad. Låg det verkligen ett flackt, förbränt landskap mellan San Francisco och Oakland? Men mitt huvud var fyllt av det, de brända slätterna, jorden.
   Asiatiskan steg av och försvann in på den intilliggande bekvämlighetsinrättningen. Chauffören, i hettan iförd svarta byxor, vit skjorta med uppkavlade ärmar, solglasögon, läderhandskar och svarta, blankpolerade lackskor, ringde ett kort samtal från en telefonkiosk intill stationsbyggnaden.
   En kvart senare bar det av igen, ut i det flacka landskapet, på en bred motorväg som vindlade sig fram mellan böljande släta kullar. Sedan; mer tomhet. Helt öppna vidder. Ett prärielandskap bestrött med småstäder och samhällen. Allt var befriande nergånget, fult, och oskönt. Här var min ständigt närvarande, gnagande rädsla befogad. Här kunde vem som helst verkligen dölja ett laddat vapen innanför rocken eller en kniv fasttejpad vid vaden. Seriemördare hade bevisligen kört på dessa vägar i vita skåpbilar utan nummerplåtar. Säkerligen låg oupptäckta offer ännu nergrävda i den lummiga grönskan utmed dikesrenarna. Detta kändes betryggande. Vetskapen om detta gav mig en inre ro för första gången på mycket länge. Och allt var smutsigt för det var använt, och inte blankt, sterilt, som hemma, en kall yta som stöter bort och förfrämligar. Förstrött noterade jag ortsnamnen; Tracy, Livermore. Det blev längre mellan uppehållen. Bussen krängde fram över vidderna. Landskapet blev ödsligare och öppnade sig omkring oss. Inne på den lilla toaletten längst bak stank det bedövande starkt, sött, och kväljande av desinfektionsmedel. Det var en lila, en purpurfärgad lukt. Golvet var täckt med ett tjockt lager kackerlackor. De låg orörliga med benen i vädret. Det fanns ingenstans att sätta ner fötterna.
    Nu tryckte jag kinden hårt mot bussfönstret. Vi närmade oss äntligen en större stad. I fjärran syntes väldiga grå fabrikskomplex, skorstenar, industrier invävda i ett självalstrande grått dis som förenats med diset från middagshettan och soldallret ovanför de vidsträckta öde fälten på var sida om den flerfiliga motorvägen. Det såg ut som åkrar här. Strängar av snustorr jord löpte kors och tvärs över de öppna vidderna. Vi for förbi en skylt, ”Welcome to Stockton´s annual artichoke festival!” Bebyggelsen tätnade. Kåkstäder, trailer parks, fler industriområden. Vi for över en viadukt och på de öde gatorna mellan kedjehusen nedanför syntes spår av mänskligt liv. Barncyklar låg övergivna på trottoarerna. Tvätt fladdrade på linor spända kors och tvärs över bakgårdarna. Hopfällda solstolar och rostiga utegrillar stod uppställda längsmed de höga träplank som skilde tomterna åt. Strax var vi framme. Jag grävde fram den adresslapp han givit mig ur ryggsäcken men tittade inte på den än. Ingen fick förstå min belägenhet, ana min vilsenhet, att jag inte hade någon som väntade mig här. Jag styrde stegen mot vad som föreföll vara centrum, fann snart att staden var förvånansvärt stor. Åtminstone längst in, där kontorsbyggnaderna med sina glasfasader stod tätt hopträngda och speglade himlen, molnen och varann.
   Det var uppenbarligen lunchtid.
   Byggnadernas glasdörrar slogs upp och kvinnor och män iklädda kostymer och dräkter vällde ut på trottoarerna, alla åt samma håll. Kvinnorna var hårt sminkade. Pudret hade en lätt orange färgton och låg jämntjockt över kinder och blänkande pannor. Männens hår var mörkt, svart, pomaderat och blankt. Varje hårstrå såg starkt och segt ut. Alla luktade starkt av parfym och hårvatten. Jag lät mig föras med av strömmen, passerade, utan att titta, restauranger, kaféer, banker och tvättinrättningar, en park där solen trängde ner genom de halvdöda lövträdens grenverk och skurar av dallrande ljusfläckar spreds över uteliggarna som satt lojt tillbakalutade mot trädens svarta, räfflade stammar.
   En dryg halvtimme förlöpte. Jag hade lämnat den människomyllrande stadskärnan bakom mig och trätt in i ett sömnigt, öde villaområde. De lugna, smala gatorna kantades av idylliska små envåningshus i vitt trä. På verandorna stod hammockar, barncyklar, gammaldags gungstolar, plantor i stora, terracottafärgade lerkrukor. Skimrande snäckor och vackert färgade, släta stenar prydde trappstegen. Dammiga ökenväxter trängdes i rabatterna utmed de höga staket som skiljde de olika tomterna åt. Bladen var långa, släta, sylvassa, lätt välvda och, längst ut, spetsiga som knivseggar. Fönstrena var utan undantag försedda med galler i svart smidesjärn och innanför dessa var gardinerna fördragna, persiennerna nerfällda. Än en gång ändrade bebyggelsen karaktär. Nu utgjordes den istället av låga, vitmenade stenhus i vilka fönsterlösa barer, bilverkstäder och bensinmackar var inhysta. Ödsligheten skrämde mig. Jag fann den beklämmande men förstod att jag måste fortsätta. Stannade jag till, om så bara för en sekund, blev jag upphunnen, synliggjord. Som om detta att vara försatt i rörelse hade gjort mig osynlig och därmed också osårbar.
  Ändå blev jag efter en stund stående. Som av en ingivelse öppnade jag handen och vecklade ut den nu svettsolkiga adresslappen. Jag läste på den, granskade gatuskylten ovanför mitt huvud. Här var det. Min mållöst intuitiva vandring hade fört mig ända fram till hans port. Huset var jättelikt, byggt i rött tegel. Gotiskt svulstigt och överdimensionerat kastade det sin skugga över de platta, smutsvita småhusen runtomkring.
   Eden Square, stod det på den blå baldakinen ovanför mitt huvud.
   How fitting.
   Eden.
   Porten, bestående av en glasdörr och gallergrind, var låst. Jag fattade tag om de svarta, snirkliga spjälorna, stack in näsan mellan dom och kunde innanför glaset skymta en förhållandevis rymlig vestibul där höger sida täcktes helt av en mängd numrerade, grå postboxar. Can I help you, hörde jag i samma stund en förbindlig mansröst fråga.
   En kort, propert klädd ung man i svarta byxor och vit skjorta med uppkavlade ärmar stod strax bakom mig. Håret var kort, ljust, välfriserat, dragen nätta, huden porlös, munnen liten, med putande små skära, blöta läppar. Jag nämnde T:s namn. Den lille slängde tillbaka huvudet och gav ifrån sig ett kort, nedlåtande skratt. Han blottade en munfull irriterande små, mycket rena tänder och föste mig åt sidan, halade upp ett knippe nycklar ur fickan, låste upp porten, glasdörr såväl som gallergrind, och släppte, med en lätt otålig gest, in mig i vestibulen.
    So how´s our friend doing? frågade han när vi stod i varsitt hörn av den trånga, vibrerande hissen.
   Ett färglöst ljus strömmade över våra ansikten. Han hade lagt armarna i kors över bröstet, stod med huvudet lätt bakåtlutat och granskade mig. Som om det var mig själv jag talade om svarade jag bra, alldeles utmärkt tack. Han skrattade bara, nedlåtande, torrt. På fjärde våningen gled dörrarna isär. Jag klev ut och fann mig stående ensam i en lång, disig korridor kantad på bägge sidor av stängda, numrerade dörrar. På en av dessa satt ett papper fastnålat. Arket lyftes och sänktes ljudlöst i luftdraget från de öppna glasdörrarna i korridorens bortre ände. I samma stund öppnades en dörr på höger sida och ut klev en äldre man, runt 75. Sömngångaraktigt, med hasande små ryckiga steg, utan att se åt mig, korsade han korridoren och öppnade dörren på motsatta sidan, steg in, stängde om sig och var borta.
  Jag väntade en stund, lystrade, men allt var tyst, så när som på det dämpade ljudet av trafik från gatorna nedanför. Jag gick sakta mot den dörr på vilket papperet nålats fast. Redan innan jag var framme vid den såg jag att det var en stencil, en dåligt kopierad teckning av William Blake, ”The ancient of days.”
   En naken, långhårig, skäggig man knäböjde på ett moln och pekade uppfodrande i riktning mot jorden. Håret och skägget sveptes åt sidan av vinden, eller kraften i skenet han omgavs av. Två ljusstrålar steg ur hans fingertoppar, riktade åt varsitt håll, ner i mörkret, utanför bilden.
  Jag försäkrade mig om att jag var ensam och lade örat mot dörren. När jag ingenting hörde gick jag ner på knä och kikade in under dörrspringan. Jag tyckte mig ana ett ljust, rymligt rum, solen reflekterad i ett blankpolerat parkettgolv och något, en mörk hög, möjligtvis ett klädesplagg, strax innanför dörren. Det var tyst och stilla och han var uppenbarligen inte hemma. Efter viss tvekan satte jag mig att vänta i fönstersmygen, i den ände av korridoren som vette mot den lilla parken på husets framsida.

***

En av rost halvt sönderfrätt brandstege ringlade sig ner längs byggnadens skuggiga baksida. Vi satte oss ner, såg tillsammans långt ut över den vidsträckta, ännu osande staden. Dammiga, ömkligt slokande palmkronor stack upp ovanför hustaken. Bortanför dessa syntes konturerna av en snötäckt bergskedja. Bland bostadshus och lagerbyggnader och öde industritomter anade man skräpiga bakgårdar och mörka återvändsgränder. Jag fick berättat för mig om våldet, den eskalerande brottsligheten, omständigheter som jag först tog för överdrifter men långt senare fick bekräftade för mig.
   Det blev riktig skymning. Solen gick ner, plötsligt, som om jorden brustit under dess tyngd, och kvar låg himlen, glödgat blågul. Han drog mig intill sig, kysste mig. Ett rosa skimmer drev ovanpå mörkret när vi sprang över de öde gatorna. Det dammade om den ännu nästan brännheta asfalten men luften kring oss tjocknade ändå snabbt av dagg. Det var tyst men i denna tystnad och ödslighet fanns inget av ro, något höll verkligen på att samla sig och tätna under dess yta.
   We are all part of a monster beginning to emerge.
  
***

Ute på Ocean Beach, satt vi uppe på en av de låga sanddynorna, med ansiktena som vanligt vända mot varann.
   Han tryckte sin kind mot min och jag såg mig själv sitta, liten och blek, förlorad djupt inuti hans stora mörka, vilt uppspärrade ögon, hans huvud, allt det hans huvud dolde.
   Det var ett utdraget, pretentiöst, styltat drama och vi var fullt på det klara med det men måste ändå, inför varann och omvärlden, fortsätta.
   Vi satt som sagt inte vid havet, för nära bränningarna, utan uppe bland sanddynorna, i en sänka, mittemot varandra, som speglade, och stack händerna djupt ner i den svala sanden, havet dånade och skummade i bakgrunden och ändå hörde jag honom, dessa klara ord trängde igenom den mullrande vinden och vattendånet –
    I suppose the last days are here.
   En paus följde, stillhet, fylld med havsbrus, sedan –
   If you could go through a tiny box into a great, gigantic wonderful world, would you do it?
   Han lyfte blicken en aning, betraktade mig ömt och tillade -
   I would.
   I´d go today.

***

He’s in seclusion, lät en kvinnlig vårdare mig förstå. Tonen var motbjudande självgod, dryg och triumferande. Nej, han var inte “anträffbar”. Jag fick på inga villkors vis tala med honom nu.
   Seclusion.
   Det lät angenämnt, rofyllt, lät ana ett ljust, bekvämt möblerat rum där den intagne vilade ut, sittande bekvämt tillbakalutad i en stol framför ett fönster som vette mot institutionens vidsträckta ägor, en park, med frodiga ekar, rabatter, bänkar, där vårdarna tålmodigt vallade de intagna. Men jag var vid det här laget väl förtrogen med ordets sanna innebörd, rummets kala grå väggar, britsen med läderremmar för händer och fötter, tvångsinjektionerna, den nakna glödlampan som dinglade i taket, en bild förmedlad otaliga gånger av T, plågsamt tydlig i sin detaljrikedom.

***

Innan jag släpptes in sökte en vitklädd manlig vårdare med övernitisk intensitet igenom den plastkasse jag medfört. Först därefter släpptes jag in i besökssalen och anmodades att vänta vid ett av de lediga borden –
  Kring mig satt de intagna, hemlösa, psykotiska, En svartklädd kvinna låg, antagligen nerdrogad av neuroleptika, på en av de galonbeklädda, röda sofforna.
   Ena armen dinglade slak rakt ut i luften. For all I knew-
  she could be dead.
    Då, i det att jag studerade den lealösa svarta kvinnan, uppenbarade sig, längst ner i korridoren, rakt framför mig, en gestalt, åtföljd av ännu en manlig vitklädd väktare.
   Gången, håret, den smäckra kroppshållningen, föreföll mig ytterst vagt bekant, och ändå inte.
   De kom allt närmare och med fasa såg jag att det faktiskt var han, fast groteskt förvandlad.
   Vad hade man under denna korta tid gjort med honom, vem var denna människa?
    Ansiktet var svullet, köttet där svällt, särskilt runt de ärggröna ögonen, ansiktet hade flödat över, detta en gång så vackra ansikte, dränkta var de annars så fina, sirliga dragen som vid första anblicken fått mig att fullkomligt tappa andan inför honom.
   Det var en fullkomlig, vederstygglig förvandling, brutal.
   Var detta verkligen han?
   Var det i själva verket så han en gång varit, innan insjuknandet, eller det som blivit kvar, när de akuta symptomen tillsvidare avlägsnats.
   Denna besynnerliga vålnad till människa slog sig nu enfaldigt leende ner vid bordet och fattade, innan jag instinktivt hunnit värja mig, mina händer, hans handflator kändes mjuka, aningen svampiga. Han betraktade mig med simmiga ögon som ändrat färg, någon sorts obeskrivlig ojordisk färg, underligt blå, grumlad, slaggig.
  Han såg på mig länge, utan att riktigt nå framför och sade till slut, med oigenkännlig röst,
  How nice of you to come!
  Jag mindes plötsligt den medhavda plastkassen och dess innehåll, lättad lösgjorde jag mig, vred händerna ur hans grepp, sträckte mig ner och gav honom den –
   Han sneglade ner i den, utbrast, oh! –
   You shouldn´t have, how very good of you!
    Jag förfärades av detta vita, tillsynes döda, degiga, uppsvällda anlete.

***

Tystnaden lägrar sig kring mig. Jag väntar lite till men när ingenting längre hörs inifrån skogen ser jag mig om. Blicken har klarnat. Dimman drar in över landskapet, fyller gläntorna och svävar över ängarna. Jag plockar upp ryggsäcken och sätter mig att vänta på en sten vid vägrenen. Det blir snabbt allt mörkare, dunklare, råare, men inget händer. Jag stirrar in i skogsbrynet, studerar stammarna, den räfflade barken på utsidan, det är mycket kallt och det är därför jag gråter nu, jag sitter vid det förbannade skogsbrynet med mina knutna händer vilande i knäet och väntar än, sitter vid randen till en mörk, djup skog som ligger i detta gula rum, vet inte vad jag skall göra av det, det vi gjorde, det jag till slut blev.