Thomas Manns romansvit ”Josef och hans bröder” har trots sitt väldiga omfång och sina rika perspektiv på de stora frågorna hamnat i skuggan av hans övriga produktion. En tysk nyutgåva, ­försedd med en kommentardel som är lika omfattande som romanen själv, kan ändra på det.

Hans-Roland Johnsson
Publicerad 2019-07-11
 Följ skribent Följer skribent
Stäng
Dela artikeln:
Plötsligt fylldes Bibeln av sinnlighet och åtrå
Människan är till sin natur nyfiken, det som är dolt för oss lockar som vita, outforskade, fläckar på en karta, inte minst gäller detta historiska händelser. Där forskningen emellertid inte räcker till för att fylla ut alla kunskapsluckor kan den populära historiska romanen i fiktionens form komplettera med tidigare okända episoder som, till exempel, i Hilary Mantels hyllade romaner om Thomas Cromwell och Henrik VIII. I dessa kan hon gestalta situationer och samtal som kanske aldrig har ägt rum, men som skulle ha kunnat äga rum givet den kända historiska kontexten. Den traditionella realistiska romanen, å sin sida, skiljer sig från sakprosan och den historiska romanen genom att lämna luckor i berättelsen och överlåta åt läsaren att själv tänka ut det som fattas ty, som litteraturteoretikern Wolfgang Iser har påpekat, ”läsandet är bara ett nöje när det är aktivt och kreativt” och ”att det är den oskrivna delen som ger oss möjlighet att utmåla ting”.

De ibland summariska berättelserna i Gamla Testamentet inbjuder inte bara till exegetik, utan även till ett vidareskrivande i fiktionens form. Den mäktigaste av alla romaner i vilken en religiös text stöps om till fiktion är säkerligen Thomas Manns ”Josef och hans bröder”, hans romancykel i fyra delar som kom ut mellan 1933 och 1943. Den täcker kapitel 27 till 50 i Första Mosebok, det vill säga skildringen av Jakobs liv, hur sonen Josef säljs som slav av sina bröder, hur denne förs till Potifars hus i Egypten, hur han fängslas efter att Potifars hustru falskeligen anklagat honom för våldtäktsförsök, hur han därefter lyckas bli ­Faraos högra hand och hur han, slutligen, försonas med sina bröder. Denna berättelse hade redan Goethe karaktäriserat som intagande, men så kort att ”man känner sig manad att lägga till detaljerna”. Mann delade Goethes uppfattning och lät Bibelns drygt 30 sidor svälla ut till nästan 2000.

Endast experter på området har vanligtvis kunskap om vad som är verklighetsförankrat i en historisk roman – det är ju också genrens speciella egenart och charm att läsaren inte vet till vilken grad framställningen är faktabaserad. De flesta läsare känner emellertid till historien om Josef och hans bröder – åtminstone hörde det till allmänbildningen till inte så länge sedan. Alla läsare har (eller hade) dessutom Bibeln i sitt bibliotek och kan (eller kunde) lätt konstatera var Manns text avviker från originalet.

Mer än inför någon annan roman förberedde sig Mann mycket noggrant. Han förkovrade sig i äldre judiska och orientaliska berättelser samt i Egyptens historia och kultur. Detta material omskapade han med en sådan känsla för detaljer och övertygande inlevelse att man som läsare är beredd att utbrista – som en sekreterare till Mann gjorde – att ”nu vet man hur allt i verkligheten utspelade sig!”

Bland alla kompletterande utvikningar finner vi exempelvis långa redogörelser för Jakobs tid hos Laban, hur Josef med hjälp av en vägvisare beger sig (på en åsna som heter Hulda) efter sina bröder, hur den litterärt intresserade fängelseföreståndaren behandlar Josef (han får ­sedermera anställning hos sin tidigare fånge) eller hur Tamar till varje pris vill göra ett avtryck ”i världshistorien” och hur hon lurar Jakob. Potifar, som gärna samtalar med Josef, framställs som eftertänksam och klokt ­resonerande. Inte minst hans agerande efter Josefs ”förbrytelse” visar på själslig mognad. Mann låter Akhenaton vara Farao vid tidpunkten för Josefs vistelse i Egypten, det vill säga mitten av 1300-talet f Kr. Detta förhållande möjliggör ett längre samtal mellan Josef och Farao om ­dennes nya monoteistiska lära och om solguden Aton i jämförelse med israeliternas gud.

I synnerhet det djuplodade porträttet av Potifars hustru – som här fått namnet Mut-em-enet – övertygar. Beskrivningen av hennes sinnliga känslighet, kärleksplågor och självförstörelse gör den svekfulla anklagelsen förståelig, nästan förlåtlig. Mann liknar henne vid en lotusblomma som i solljuset flyter på vattnet, leende och omedveten om att den långa stjälken har rötter i den mörka dyn, och han förklarar att hon endast är en förförerska därför att hennes sinnestillstånd gör henne förförisk – en ofrivillig pose som är ”ett yttre skal och ett fysionomiskt symtom på en hemsökelse”.

Det gradvisa förlopp under vilket stoltheten betvingas av passionen, och ”helgonet” förvandlas till ”sköka”, pågår i hela tre år. Det första året, när Muts kvinnlighet väcks av den betydligt yngre Josef, försöker hon dölja sin kärlek. Det andra året, när hon har blivit ”slav till slaven”, bekänner hon sina känslor för honom. Det tredje året, när också hennes skulpturala former ges andra proportioner av åtrån – ty ”livet är djupt inte endast till anden, utan även till köttet” – försöker hon förföra honom. I en märklig scen bjuder Mut in sina väninnor till en festlighet vid vilken Josef serverar. De blir så betagna av honom att de alla, när de skalar sina apelsiner, skär sig blodiga på de vassa knivar som värdinnan lagt fram. På detta handgripliga sätt låter hon dem uppleva den oemotståndliga kraften i Josefs skönhet och förstå hennes våndor. Första Mosebok, vars författare visserligen tillstår att ”Josef hade en vacker gestalt och var vacker att se på”, förtiger denna scen som dock återfinns i andra äldre texter, till exempel Koranen.

När Mut psykiskt och fysiskt brutits ned och förlorat kontrollen över sig själv utropar hon desperat – och läspandes ”som ett litet barn” eftersom hon har bitit sig i tungan – ”ligg hos mig”. Josef är inte helt oskyldig i det erotiska spelet och Mann avslöjar några pikanta detaljer vid det sista förförelseförsöket som låter oss förstå hur nära Josef var att ge efter för hennes vädjan.

Avsnittet om Potifars hustru kan läsas som en roman i romanen. Den har en brinnande intensitet, som om den vore skriven av Racine, och en psykologisk skärpa som inte ens överträffas av Proust. En kvinnlig kritiker skrev 1938 att ”ingen kvinna, hur mogen hon än är eller hur ­objektivt hon än förhåller sig till konst” kan läsa denna skildring utan att identifiera sig med Mut.

Mann hade naturligtvis också ett annat syfte än att fylla ut luckorna i berättelsen om Josef. ”Djup är det förflutnas brunn. Borde man inte kalla den bottenlös?” Inledningen till romanens långa och omständliga förord signalerar det ursprungliga och psykologiska djup som Mann vill borra ned sig till – början till början så att säga. Genom att förankra forntida och antika kulturer i en mytisk botten skriver Mann fram själva fundamentet för all mänsklig samlevnad. Detta är en ansats som leder tankarna till Wagners ”Nibelungens ring”, i vilken den skandinaviska och tyska mytskatten görs produktiv. Mann försöker i sitt till Wagner konkurrerande verk att humanisera myten, att ”omkonfigurera” den, genom att låta det judiska, egyptiska, antika och kristna parallellställas. Mann understryker i romanen att hela livet igenom tar ”mytiska former” plats i det nuvarande och att allt nytt skapas av oföränderliga beståndsdelar, likt färgade bitar i ett kalejdoskop som hela tiden skapar nya mönster.

Ett av romanens huvudtema är exil, främlingskap och integration. Josef, som i viss utsträckning är beredd att kompromissa med den egna över­tygelsen, anpassar sig till de lokala gudarna och normerna i ett Egypten där invånarna ”inte skäms för sina kroppar och inte heller har ett ord för synd”. Han är också den som assimilerar kulturella olikheter och den som slår en bro från den karga israelitiska religionen över till det nya som evangelierna vittnar om. Romanens briljanta hybridliknande jämförelser i humanistisk anda tillåter inte kulturmöten att bli kulturkamp. Mer än något annat skönlitterärt verk under 1900-­talet exemplifierar ”Josef och hans bröder” att romangenren är det etiskas främsta estetiska manifestation.

Romanens huvudperson är dock inte Josef, utan den allvetande berättaren. Det är han som är den verklige ­guden, så att säga; den kreativt skapande och den som fyller ut okunskapens luckor. De många hänvisningarna till andra källor än Bibeln, eller kritiken av förment felaktiga versioner – som att det var sju snarare än fem år av ymnighet eller hungersnöd i Egypten – gör emellertid tillsammans med det ironiska, ibland humoristiska, berättarsättet att framställningen något förlorar i högtidlighet. Mann kallade sitt romanbygge ”ett gudomligt skälmstycke”, och kanske är det så att humanismen är ofullständig utan ett inslag av lekfull ironisk distans.

Trots att ”Josef och hans bröder” är den längsta av Manns romaner, har den hamnat i skuggan av hans andra betydelsefulla verk. Nu finns emellertid en utmärkt möjlighet att på nytt närma sig den då S Fischer Verlag har publicerat en nyutgåva, försedd med en kommentardel lika omfattande som själva romanen. Genom alla noter och förklaringar träder läsaren in i författarverkstaden och får närvara då Mann bearbetar det omfattande religiösa, kulturella och arkeologiska källmaterialet till den färdiga produkten. Mann gör sinnrikt bruk av vetenskapliga, eller mindre vetenskapliga, skrifter om äldre tider när han, bland mycket annat, beskriver seder, byggnader, klädedräkter, musikinstrument, dans och lekar, ger plats för filosofiska och religiösa resonemang eller bygger ­vidare på antika och orientaliska berättelser. Man skulle kunna säga att redaktörsgruppen och författaren blir till ett lika unikt som produktivt team när fakta och fiktion på detta sätt sammansmälter. Att jämsides med romanen läsa denna penetrerande textkritiska utgåva – och få så många och fascinerande sakförhållanden förklarade – är, i jämförelse med att enbart läsa Manns romantext från början till slut, att hänge sig åt en helt annan typ av läsning och belönas med en helt annan typ av läsupplevelse.

”Josef och hans bröder” är Manns främsta verk – dess ambitiösa försök att ge perspektiv på tillvarons stora frågor gör den mer samtidsaktuell, för att inte säga mer ­angelägen, än så många av dagens politiskt orienterade eller självupptagna skönlitterära alster. Denna kommenterade utgåva av romanen fyller på mer än ett sätt många luckor.

Vikten av att umgås med det omänskliga

Mikrograf av mycorrhiza – symbiosen mellan en svamps hyfer och en växts rottrådar – en av de häpnadsväckande livsformer som Macfarlane skildrar i boken ”Underland”. Foto: TT

Vad säger oss det omänskliga om människan, underjorden om jorden? En ny bok tar med läsaren på en essäistisk utflykt nedåt för att i samtal med ­speleologer, fiskare och konstnärer utforska vad som döljer sig i de underjordiska världar vi vanligtvis inte kommer i kontakt med.

Jesper Olsson

Publicerad 07.15

Dela artikeln:

Vikten av att umgås med det omänskliga

Få förnumstiga uttryck har sådan relevans i dag som ”Det som göms i snö kommer upp i tö”. Stora delar av planeten smälter, med konsekvenser som ingen kan överblicka. Det enda vi kan vara säkra på är långtgående omvandlingar. Ibland är processen mer lokal och gripbar: en depå från kalla kriget med giftiga preparat, som övergetts för att begravas i snö, tränger upp ur djupet; djur-kadaver med mjältbrand som för 70 år sedan packades in av permafrosten i Sibirien frigörs och sätter bakterierna i rörelse på nytt. Berättelserna är många. Men den mest oöverskådliga smältningen är ismassorna som löses upp i Arktis, som inte bara kommer att dränka städer, byar, öar, utan också framkalla feedbackloopar som påskyndar förändringen av klimat och miljö.

Dessa skeenden skulle kunna beskrivas som en bio-geo-kemisk variation av det bortträngdas återkomst. Baksidan av modernitetens vetenskapligt sanktionerade ­utgrävning och exploatering blottläggs. Det som kastats bort eller stuvats undan återvänder till ljuset.

Just denna triad av handlingar – paketera och skydda, gräva fram och utvinna, kasta och dölja – lyfter den engelske författaren Robert Macfarlane fram som betecknande för vår relation till planetens dolda riken och rikedomar i sin nya bok ”Underland. A deep time journey (Hamish Hamilton). Det är en vindlande essä som rör sig från gruvgångar i Yorkshire till katakomberna i Paris och under­jordiska flodsystem utanför Trieste till de djupt liggande rummen för slutförvaring av kärnavfall i finska Olkiluoto. 

Macfarlane är en av de senaste decenniernas mest uppmärksammade och uppburna naturskildrare i England. Även om en sådan beteckning är lite begränsande – böckerna handlar lika mycket om språk, historia och litteratur – har han sedan debuten med ”Mountains of the mind” (2003) uppehållit sig vid frågor som rör människors relation till landskap och platser bortom en urban 2000-talsvardag. Om den första, som titeln anger, pejlar dragningen till berg och höga toppar, kommer de följande böckerna ”The wild places” (2007) och ”The old ways. A journey on foot” (2010) att nedteckna vandringar på bortglömda, ”vilda” platser i England respektive kulturhistoriskt upptrampade stigar, också i andra delar av Europa. 

Den ömsesidiga utväxlingen mellan vad som brukar kallas natur och kultur utgör således en dynamo för de iakttagelser, reflektioner och historier som Macfarlane serverar. Inte minst handlar det om hur språket formar vår blick och vårt lyssnande till träd, gräs och stenar – och om hur ord och namn i sin tur alstrats av fenomen i landskapet. Detta blir extra tydligt i hans kanske mest kända bok, ”Landmarks” (2012), som inleds med följande rader: ”Detta är en bok om språkets makt – stark stil, enskilda ord – att forma vår upplevelse av en plats. Det är en fälthandbok över litteratur jag älskar, och det är en ordhjord fylld av den sällsamma landskapsvokabulär som existerar i sammansättningen av öar, floder, stränder, berg, sjöar, städer, toppar, häckar, fält och utmarker bekymmersamt bekanta som Storbritannien och Irland.” 

Häromåret utkom ett lyriskt appendix i form av barnboken ”De förlorade orden” (2017), fylld av dikter och ­illustrationer om djur och växter, och den enda av Macfarlanes böcker som hittills översatts till svenska. Att ­något förlag kommer att ta sig an ”Underland” är ingen orimlig gissning.

Ett annat sätt att beskriva den ovan skisserade relationen och rörelsen är att säga att Macfarlane – genom att gå, klättra, simma, röra vid, lyssna till, se och läsa och skriva – bedriver en utforskning av den ofrånkomliga sammanflätningen av människor och mer-än-mänskligt på en planet som satts i gungning av människors ingrepp. En sådan nyanserande kringsyn handlar i Macfarlanes version inte minst om att vidga vår förståelse av tid. Som undertiteln till hans nya bok ger vid handen, vill han ­betrakta sina nedstigningar i underjorden som försök att få kontakt med och berätta om en både geologisk eller planetär och historisk ”djuptid”, för att på så sätt, inte fly undan en orolig samtid, utan föreställa sig den på nytt. ”Som bäst kan en medvetenhet om djuptiden få oss att se oss själva som delar av ett nätverk av gåvor och arv som sträcker sig över miljontals år och få oss att beakta vad vi överlämnar till de epoker och varelser som ska följa.” Det är inte bara en vacker, utan en kunskapsmässigt, politiskt och etiskt avgörande tanke, särskilt i dag.

De första närmandena till planetens djuptid äger rum i det geografiskt närliggande: i ”The Mendips” i Somerset i sydvästra England. Kalkstenen i detta landskap har bildat en miljö för grottor och under­jordiska gångar, stenbrott, gruvor och gravrum. Det är här som Macfarlane anträder sin första katabasis – den term som i antikens Grekland användes när Odysseus, Orfeus och andra gränsgångare skulle ­besöka underjorden för att möta de döda. Och en term som Macfarlane själv tidigt aktualiserar, vilket också ­antyder hur hans essäistik opererar i boken: det är en ­genomgående växling mellan skildringar av de egna upplevelserna, samtal med speleologer, fiskare och konstnärer, och utflykter i kulturhistoria och litteratur, vilka sedan får ge resonans åt varandra.

Om än lite förutsägbar ibland, är denna växling effektiv. Detsamma kan sägas om Macfarlanes gestaltningskonst, som, även om han kan bli lyriskt överförfriskad, ger sinnlig konkretion och puls åt de mörka, partiellt upplysta världarna av sten. Som ju faktiskt rymmer mer än den tröghet som det geologiska kan förknippas med. Här finns läsbara sediment, högar av dödas ben, märkliga målningar – som de röda dansare författaren under dramatiska strapatser begrundar i en grotta intill den brusande ­Atlanten vid Lofoten. Här finns fester och samtida graffiti såväl som högmoderna gruvmiljöer, där mineraler ­utvinns och forskning kring mörk materia bedrivs. Och här återfinner vi resterna av de rikedomar som mänsklig ”extraktivism” frambringat, av vilka några underjord åter skall varda, i omsorgsfullt slutna cylindrar.

Macfarlane fångar alltså läsaren genom sitt drivna och generöst nyfikna språk. Det är en text som uppsöker mindre kända, men resonansrika ord och namn, som mycorrhiza, en beteckning för en typ av svampar, vilka ­utvecklar ett gränssnitt mot växters rötter i syfte att kommunicera på tvärs mellan arter. En häpnadsväckande livsform. Som en av Macfarlanes samtalspartners, växtforskaren Merlin Sheldrake, påpekar är svampar därtill en radikal utmaning för tänkandet: de underminerar könskategorier, ­omformar synen på gemenskap och samarbete och problematiserar hävdvunna föreställningar om evolution och tid.

Men det är inte bara språket som suger tag i läsaren. Bokens ämne har förstås en dragningskraft i sig. Att ta del av hur Macfarlane och andra, likt maskar, borrar sig ned i jorden, pressar sig genom sprickor i berget och ålar fram genom trånga gångar i halvt raserade katakomber, framkallar rysningar och klaustrofobi och allehanda ­affekter hos den mest förhärdade. Det är med en blandning av fascination och förhöjt fysiskt tryck i kroppen som en läser vidare.

Dessutom: det finns gränser för vad orden kan utföra i dessa landskap och miljöer. Om språket är det mänskliga verktyget framför andra, kommer det att sättas på prov i de omänskligt kalla och mörka trakter som genomfars. Det blir särskilt tydligt i bokens avslutande del, när Macfarlane vandrar över isarna på Grönland och bland annat låter sig sänkas ned i en moulin, ett slags smältvattenschakt. ”Här var en region där materien hade drivit undan språket. Is lämnade språket strandat”, som han skriver. Kylan, ljuset, färgerna, kargheten bidrar till en känsla av overklighet och språkförlust. Men det är också svårigheten att omfatta och beskriva de enorma förändringar som de kalvande glaciärerna bär med sig som tränger sig på.

Även detta sker med regelbundenhet: antropocen och hur vi hanterar de oåterkalleliga ingreppen på jorden är ett genomgripande tema i ”Underland”, och det är alltså Macfarlanes tanke att en undersökning av och berättelse om djuptiden kan ge perspektiv på och mer integrerad kunskap om vad som sker med planeten och världen i dag, och hur andra sätt att leva kan utformas. Att möjligheterna till gestaltning och språklig kommunikation här ställs inför drastiska utmaningar påminns vi om i det sista kapitlet genom den välbekanta kärnavfallsfrågan: hur få en ”läsare” om 100 000 år att förstå, att det som gömts under jord är farligt och inte en glimrande skatt? 

”Underland” är hur som helst en i många avseenden glimrande bok om naturkulturer, för att låna Donna ­Haraways uttryck. Och Macfarlane är i sina bästa stunder en släkting till skrivande resenärer som Rebecca Solnit, W G Sebald och Bruce Chatwin. Samtidigt slås jag ibland av det paradoxala i att denna berättelse om det mer-än-mänskliga utspelas i en genre där en oftast manlig ­modern upptäckare och äventyrare utför mer eller mindre heroiska uppdrag. Macfarlane är inte en kapitalistisk exploatör, och han är som sagt synnerligen uppmärksam på hur vi förhåller oss till och samlever i den miljö vi är del av. Men likheten väcker frågor.

Med det sagt är det lätt att uppmana till läsning av boken, och till ett vidare läsande av de många böcker om underjord, stenar och djuptid som under de senaste åren kommit ut. Ett sådant omänskligt umgänge är helt enkelt oundgängligt inför den tid som ska komma.