Foreword by Carl Gustav Jung

Foreword
by Carl Gustav JungHTML Edition by Dan Baruth


Since I am not a sinologue, a foreword to the Book of Changes from my hand must be a testimonial of my individual experience with this great and singular book. It also affords me a welcome opportunity to pay tribute again to the memory of my late friend, Richard Wilhelm. He himself was profoundly aware of the cultural significance of his translation of the I Ching, a version unrivaled in the West.
If the meaning of the Book of Changes were easy to grasp, the work would need no foreword. But this is far from being the case, for there is so much that is obscure about it that Western scholars have tended to dispose of it as a collection of "magic spells," either too abstruse to be intelligible, or of no value whatsoever. Legge's translation of the I Ching, up to now the only version available in English, has done little to make the work accessible to Western minds.^[1]Wilhelm, however, has made every effort to open the way to an understanding of the symbolism of the text. He was in a position to do this because he himself was taught the philosophy and the use of the I Ching by the venerable sage Lao Nai-hsüan; moreover, he had over a period of many years put the peculiar technique of the oracle into practice. His grasp of the living meaning of the text gives his version of the I Ching a depth of perspective that an exclusively academic knowledge of Chinese philosophy could never provide.
I am greatly indebted to Wilhelm for the light he has thrown upon the complicated problem of the I Ching, and for insight as regards its practical application as well. For more than thirty years I have interested myself in this oracle technique, or method of exploring the unconscious, for it has seemed to me of uncommon significance. I was already fairly familiar with the I Ching when I first met Wilhelm in the early nineteen twenties; he confirmed for me then what I already knew, and taught me many things more.
I do not know Chinese and have never been in China. I can assure my reader that it is not altogether easy to find the right access to this monument of Chinese thought, which departs so completely from our ways of thinking. In order to understand what such a book is all about, it is imperative to cast off certain prejudices of the Western mind. it is a curious fact that such a gifted and intelligent people as the Chinese has never developed what we call science. Our science, however, is based upon the principle of causality, and causality is considered to be an axiomatic truth. But a great change in our standpoint is setting in. What Kant's Critique of Pure Reason failed to do, is being accomplished by modern physics. The axioms of causality are being shaken to their foundations: we know now that what we term natural laws are merely statistical truths and thus must necessarily allow for exceptions. We have not sufficiently taken into account as yet that we need the laboratory with its incisive restrictions in order to demonstrate the invariable validity of natural law. If we leave things to nature, we see a very different picture: every process is partially or totally interfered with by chance, so much so that under natural circumstances a course of events absolutely conforming to specific laws is almost an exception.
The Chinese mind, as I see it at work in the I Ching, seems to be exclusively preoccupied with the chance aspect of events. What we call coincidence seems to be the chief concern of this peculiar mind, and what we worship as causality passes almost unnoticed. We must admit that there is something to be said for the immense importance of chance. An incalculable amount of human effort is directed to combating and restricting the nuisance or danger represented by chance. Theoretical considerations of cause and effect often look pale and dusty in comparison to the practical results of chance. It is all very well to say that the crystal of quartz is a hexagonal prism. The statement is quite true in so far as an ideal crystal is envisaged. But in nature one finds no two crystals exactly alike, although all are unmistakably hexagonal. The actual form, however, seems to appeal more to the Chinese sage than the ideal one. The jumble of natural laws constituting empirical reality holds more significance for him than a causal explanation of events that, moreover, must usually be separated from one another in order to be properly dealt with.
The manner in which the I Ching tends to look upon reality seems to disfavor our causalistic procedures. The moment under actual observation appears to the ancient Chinese view more of a chance hit than a clearly defined result of concurring causal chain processes. The matter of interest seems to be the configuration formed by chance events in the moment of observation, and not at all the hypothetical reasons that seemingly account for the coincidence. While the Western mind carefully sifts, weighs, selects, classifies, isolates, the Chinese picture of the moment encompasses everything down to the minutest nonsensical detail, because all of the ingredients make up the observed moment.
Thus it happens that when one throws the three coins, or counts through the forty-nine yarrow stalks, these chance details enter into the picture of the moment of observation and form a part of it -- a part that is insiguificant to us, yet most meaningful to the Chinese mind. With us it would be a banal and almost meaningless statement (at least on the face of it) to say that whatever happens in a given moment possesses inevitably the quality peculiar to that moment. This is not an abstract argument but a very practical one. There are certain connoisseurs who can tell you merely from the appearance, taste, and behavior of a wine the site of its vineyard and the year of its origin. There are antiquarians who with almost uncanny accuracy will name the time and place of origin and the maker of an objet d'art or piece of furniture on merely looking at it. And there are even astrologers who can tell you, without any previous knowledge of your nativity, what the position of sun and moon was and what zodiacal sign rose above the horizon in the moment of your birth. In the face of such facts, it must be admitted that moments can leave long-lasting traces.
In other words, whoever invented the I Ching was convinced that the hexagram worked out in a certain moment coincided with the latter in quality no less than in time. To him the hexagram was the exponent of the moment in which it was cast -- even more so than the hours of the clock or the divisions of the calendar could be -- inasmuch as the hexagram was understood to be an indicator of the essential situation prevailing in the moment of its origin.
This assumption involves a certain curious principle that I have termed synchronicity,^[2] a concept that formulates a point of view diametrically opposed to that of causality. Since the latter is a merely statistical truth and not absolute, it is a sort of working hypothesis of how events evolve one out of another, whereas synchronicity takes the coincidence of events in space and time as meaning something more than mere chance, namely, a peculiar interdependence of objective events among themselves as well as with the subjective (psychic) states of the observer or observers.
The ancient Chinese mind contemplates the cosmos in a way comparable to that of the modern physicist, who cannot deny that his model of the world is a decidedly psychophysical structure. The microphysical event includes the observer just as much as the reality underlying the I Ching comprises subjective, i.e., psychic conditions in the totality of the momentary situation. Just as causality describes the sequence of events, so synchronicity to the Chinese mind deals with the coincidence of events. The causal point of view tells us a dramatic story about how D came into existence: it took its origin from C, which existed before D, and C in its turn had a father, B, etc. The synchronistic view on the other hand tries to produce an equally meaningful picture of coincidence. How does it happen that A', B', C', D', etc., appear all in the same moment and in the same place? It happens in the first place because the physical events A' and B' are of the same quality as the psychic events C' and D', and further because all are the exponents of one and the same momentary situation. The situation is assumed to represent a legible or understandable picture.
Now the sixty-four hexagrams of the I Ching are the instrument by which the meaning of sixty-four different yet typical situations can be determined. These interpretations are equivalent to causal explanations. Causal connection is statistically necessary and can therefore be subjected to experiment. Inasmuch as situations are unique and cannot be repeated, experimenting with synchronicity seems to be impossible under ordinary conditions.^[3] In the I Ching, the only criterion of the validity of synchronicity is the observer's opinion that the text of the hexagram amounts to a true rendering of his psychic condition. It is assumed that the fall of the coins or the result of the division of the bundle of yarrow stalks is what it necessarily must be in a given "situation," inasmuch as anything happening in that moment belongs to it as an indispensable part of the picture. If a handful of matches is thrown to the floor, they form the pattern characteristic of that moment. But such an obvious truth as this reveals its meaningful nature only if it is possible to read the pattern and to verify its interpretation, partly by the observer's knowledge of the subjective and objective situation, partly by the character of subsequent events. It is obviously not a procedure that appeals to a critical mind used to experimental verification of facts or to factual evidence. But for someone who likes to look at the world at the angle from which ancient China saw it, the I Ching may have some attraction.
My argument as outlined above has of course never entered a Chinese mind. On the contrary, according to the old tradition, it is "spiritual agencies," acting in a mysterious way, that make the yarrow stalks give a meaningful answer.^[4] These powers form, as it were, the living soul of the book. As the latter is thus a sort of animated being, the tradition assumes that one can put questions to the I Ching and expect to receive intelligent answers. Thus it occurred to me that it might interest the uninitiated reader to see the I Ching at work. For this purpose I made an experiment strictly in accordance with the Chinese conception: I personified the book in a sense, asking its judgment about its present situation, i.e., my intention to present it to the Western mind.
Although this procedure is well within the premises of Taoist philosophy, it appears exceedingly odd to us. However, not even the strangeness of insane delusions or of primitive superstition has ever shocked me. I have always tried to remain unbiased and curious -- rerum novarum cupidus. Why not venture a dialogue with an ancient book that purports to be animated? There can be no harm in it, and the reader may watch a psychological procedure that has been carried out time and again throughout the millennia of Chinese civilization, representing to a Confucius or a Lao-tse both a supreme expression of spiritual authority and a philosophical enigma. I made use of the coin method, and the answer obtained was hexagram 50, Ting, THE CALDRON.
In accordance with the way my question was phrased, the text of the hexagram must be regarded as though the I Ching itself were the speaking person. Thus it describes itself as a caldron, that is, as a ritual vessel containing cooked food. Here the food is to be understood as spiritual nourishment. Wilhelm says about this:

The ting, as a utensil pertaining to a refined civilization, suggests the fostering and nourishing of able men, which redounded to the benefit of the state. . . . Here we see civilization as it reaches its culmination in religion. The ting serves in offering sacrifice to God. . . . The supreme revelation of God appears in prophets and holy men. To venerate them is true veneration of God. The will of God, as revealed through them, should be accepted in humility.

Keeping to our hypothesis, we must conclude that the I Ching is here testifying concerning itself.
When any of the lines of a given hexagram have the value of six or nine, it means that they are specially emphasized and hence important in the interpretation.^[5] In my hexagram the "spiritual agencies" have given the emphasis of a nine to the lines in the second and in the third place. The text says:

Nine in the second place means: There is food in the ting. My comrades are envious, But they cannot harm me. Good fortune.

Thus the I Ching says of itself: "I contain (spiritual) nourishment." Since a share in something great always arouses envy, the chorus of the envious^[6] is part of the picture. The envious want to rob the I Ching of its great possession, that is, they seek to rob it of meaning, or to destroy its meaning. But their enmity is in vain. Its richness of meaning is assured; that is, it is convinced of its positive achievements, which no one can take away. The text continues:

Nine in the third place means: The handle of the ting is altered. One is impeded in his way of life. The fat of the pheasant is not eaten. Once rain falls, remorse is spent. Good fortune comes in the end.

The handle [German Griff] is the part by which the ting can be grasped [gegriffen]. Thus it signifies the concept^[7] (Begriff) one has of the I Ching (the ting). In the course of time this concept has apparently changed, so that today we can no longer grasp (begreifen) the I Ching. Thus "one is impeded in his way of life." We are no longer supported by the wise counsel and deep insight of the oracle; therefore we no longer find our way through the mazes of fate and the obscurities of our own natures. The fat of the pheasant, that is, the best and richest part of a good dish, is no longer eaten. But when the thirsty earth finally receives rain again, that is, when this state of want has been overcome, "remorse," that is, sorrow over the loss of wisdom, is ended, and then comes the longed-for opportunity. Wilhelm comments: "This describes a man who, in a highly evolved civilization, finds himself in a place where no one notices or recognizes him. This is a severe block to his effectiveness." The I Ching is complaining, as it were, that its excellent qualities go unrecognized and hence lie fallow. It comforts itself with the hope that it is about to regain recognition.
The answer given in these two salient lines to the question I put to the I Ching requires no particular subtlety of interpretation, no artifices, no unusual knowledge. Anyone with a little common sense can understand the meaning of the answer; it is the answer of one who has a good opinion of himself, but whose value is neither generally recognized nor even widely known. The answering subject has an interesting notion of itself: it looks upon itself as a vessel in which sacrificial offerings are brought to the gods, ritual food for their nourishment. It conceives of itself as a cult utensil serving to provide spiritual nourishment for the unconscious elements or forces ("spiritual agencies") that have been projected as gods -- in other words, to give these forces the attention they need in order to play their part in the life of the individual. Indeed, this is the original meaning of the word religio - a careful observation and taking account of (from relegere ^[8]) the numinous.
The method of the I Ching does indeed take into account the hidden individual quality in things and men, and in one's own unconscious self as well. I have questioned the I Ching as one questions a person whom one is about to introduce to friends: one asks whether or not it will be agreeable to him. In answer the I Ching tells me of its religious significance, of the fact that at present it is unknown and misjudged, of its hope of being restored to a place of honor -- this last obviously with a sidelong glance at my as yet unwritten foreword,^[9] and above all at the English translation. This seems a perfectly understandable reaction, such as one could expect also from a person in a similar situation.
But how has this reaction come about? Because I threw three small coins into the air and let them fall, roll, and come to rest, heads up or tails up as the case might be. This odd fact that a reaction that makes sense arises out of a technique seemingly excluding all sense from the outset, is the great achievement of the I Ching. The instance I have just given is not unique; meaningful answers are the rule. Western sinologues and distinguished Chinese scholars have been at pains to inform me that the I Ching is a collection of obsolete "magic spells." In the course of these conversations my informant has sometimes admitted having consulted the oracle through a fortune teller, usually a Taoist priest. This could be "only nonsense" of course. But oddly enough, the answer received apparently coincided with the questioner's psychological blind spot remarkably well.
I agree with Western thinking that any number of answers to my question were possible, and I certainly cannot assert that another answer would not have been equally significant. However, the answer received was the first and only one; we know nothing of other possible answers. It pleased and satisfied me. To ask the same question a second time would have been tactless and so I did not do it: "the master speaks but once." The heavy-handed pedagogic approach that attempts to fit irrational phenomena into a preconceived rational pattern is anathema to me. Indeed, such things as this answer should remain as they were when they first emerged to view, for only then do we know what nature does when left to herself undisturbed by the meddlesomeness of man. One ought not to go to cadavers to study life. Moreover, a repetition of the experiment is impossible, for the simple reason that the original situation cannot be reconstructed. Therefore in each instance there is only a first and single answer.
To return to the hexagram itself. There is nothing strange in the fact that all of Ting, THE CALDRON, amplifies the themes announced by the two salient lines.^[10] The first line of the hexagram says:

A ting with legs upturned. Furthers removal of stagnating stuff. One takes a concubine for the sake of her son. No blame.

A ting that is turned upside down is not in use. Hence the I Ching is like an unused caldron. Turning it over serves to remove stagnating matter, as the line says. Just as a man takes a concubine when his wife has no son, so the I Ching is called upon when one sees no other way out. Despite the quasi-legal status of the concubine in China, she is in reality only a somewhat awkward makeshift so likewise the magic procedure of the oracle is an expedient that may be utilized for a higher purpose. There is no blame, although it is an exceptional recourse.
The second and third lines have already been discussed. The fourth line says:

The legs of the ting are broken. The prince's meal is spilled And his person is soiled. Misfortune.

Here the ting has been put to use, but evidently in a very clumsy manner, that is, the oracle has been abused or misinterpreted. In this way the divine food is lost, and one puts oneself to shame. Legge translates as follows: "Its subject will be made to blush for shame." Abuse of a cult utensil such as the ting (i.e., the I Ching) is a gross profanation. The I Ching is evidently insisting here on its dignity as a ritual vessel and protesting against being profanely used.
The fifth line says:

The ting has yellow handles, golden carrying rings. Perseverance furthers.

The I Ching has, it seems, met with a new, correct (yellow) understanding, that is, a new concept (Begriff) by which it can be grasped. This concept is valuable (golden). There is indeed a new edition in English, making the book more accessible to the Western world than before.
The sixth line says:

The ting has rings of jade. Great good fortune. Nothing that would not act to further.

Jade is distinguished for its beauty and soft sheen. If the carrying rings are of jade, the whole vessel is enhanced in beauty, honor, and value. The I Ching expresses itself here as being not only well satisfied but indeed very optimistic. One can only await further events and in the meantime remain content with the pleasant conclusion that the I Ching approves of the new edition.
I have shown in this example as objectively as I can how the oracle proceeds in a given case. Of course the procedure varies somewhat according to the way the question is put. If for instance a person finds himself in a confusing situation, he may himself appear in the oracle as the speaker. Or, if the question concerns a relationship with another person, that person may appear as the speaker. However, the identity of the speaker does not depend entirely on the manner in which the question is phrased, inasmuch as our relations with our fellow beings are not always determined by the latter. Very often our relations depend almost exclusively on our own attitudes, though we maybe quite unaware of this fact. Hence, if an individual is unconscious of his role in a relationship, there may be a surprise in store for him; contrary to expectation, he himself may appear as the chief agent, as is sometimes unmistakably indicated by the text. It may also occur that we take a situation too seriously and consider it extremely important, whereas the answer we get on consulting the I Ching draws attention to some unsuspected other aspect impllcit in the question.
Such instances might at first lead one to think that the oracle is fallacious. Confucius is said to have received only one inappropriate answer, i.e., hexagram 22, GRACE -- a thoroughly aesthetic hexagram. This is reminiscent of the advice given to Socrates by his daemon -- "You ought to make more music" -- whereupon Socrates took to playing the flute. Confucius and Socrates compete for first place as far as reasonableness and a pedagogic attitude to life are concerned; but it is unlikely that either of them occupied himself with "lending grace to the beard on his chin," as the second line of this hexagram advises. Unfortunately, reason and pedagogy often lack charm and grace, and so the oracle may not have been wrong after all.
To come back once more to our hexagram. Though the I Ching not only seems to be satisfied with its new edition, but even expresses emphatic optimism, this still does not foretell anything about the effect it will have on the public it is intended to reach. Since we have in our hexagram two yang lines stressed by the numerical value nine, we are in a position to find out what sort of prognosis the I Ching makes for itself. Lines designated by a six or a nine have, according to the ancient conception, an inner tension so great as to cause them to change into their opposites, that is, yang into yin, and vice versa. Through this change we obtain in the present instance hexagram 55, Chin, PROGRESS.
The subject of this hexagram is someone who meets with all sorts of vicissitudes of fortune in his climb upward, and the text describes how he should hehave. The I Ching is in this same situation: it rises like the sun and declares itself, but it is rebuffed and finds no confidence -- it is "progressing, but in sorrow." However, "one obtains great happiness from one's ancestress." Psychology can help us to elucidate this obscure passage. In dreams and fairy tales the grandmother, or ancestress, often represents the unconscious, because the latter in a man contains the feminine component of the psyche. If the I Ching is not accepted by the conscious, at least the unconscious meets it halfway, and the I Ching is more closely connected with the unconscious than with the rational attitude of consciousness. Since the unconscious is often represented in dreams by a feminine figure, this may be the explanation here. The feminine person might be the translator, who has given the book her maternal care, and this might easily appear to the I Ching as a "great happiness." It anticipates general understantling, but is afraid of misuse -- "Progress like a hamster." But it is mindful of the admonition, "Take not gain and loss to heart." It remains free of "partisan motives." It does not thrust itself on anyone.
The I Ching therefore faces its future on the American book market calmly and expresses itself here just about as any reasonable person would in regard to the fate of so controversial a work. This prediction is so very reasonable and full of common sense that it would be hard to think of a more fitting answer.
All of this happened before I had written the foregoing paragraphs. When I reached this point, I wished to know the attitude of the I Ching to the new situation. The state of things had been altered by what I had written, inasmuch as I myself had now entered upon the scene, and I therefore expected to hear something referring to my own action. I must confess that I had not been feeling too happy in the course of writing this foreword, for, as a person with a sense of responsibility toward science, I am not in the habit of asserting something I cannot prove or at least present as acceptable to reason. It is a dubious task indeed to try to introduce to a critical modern public a collection of archaic "magic spells," with the idea of making them more or less acceptable. I have undertaken it because I myself think that there is more to the ancient Chinese way of thinking than meets the eye. But it is embarrassing to me that I must appeal to the good will and imagination of the reader, inasmuch as I have to take him into the obscurity of an age-old magic ritual. Unfortunately I am only too well aware of the arguments that can be brought against it. We are not even certain that the ship that is to carry us over the unknown seas has not sprung a leak somewhere. May not the old text be corrupt? Is Wilhelm's translation accurate? Are we not self-deluded in our explanations?
The I Ching insists upon self-knowledge throughout. The method by which this is to be achieved is open to every kind of misuse, and is therefore not for the frivolous-minded and immature; nor is it for intellectualists and rationalists. It is appropriate only for thoughtful and reflective people who like to think about what they do and what happens to them -- a predilection not to be confused with the morbid brooding of the hypochondriac. As I have indicated above, I have no answer to the multitude of problems that arise when we seek to harmonize the oracle of the I Ching with our accepted scientific canons. But needless to say, nothing "occult" is to be inferred. My position in these matters is pragmatic, and the great disciplines that have taught me the practical usefulness of this viewpoint are psychotherapy and medical psychology. Probably in no other field do we have to reckon with so many unknown quantities, and nowhere else do we become more accustomed to adopting methods that work even though for a long time we may not know why they work. Unexpected cures may arise from questionable therapies and unexpected failures from allegedly reliable methods. In the exploration of the unconscious we come upon very strange things, from which a rationalist turns away with horror, claiming afterward that he did not see anything. The irrational fullness of life has taught me never to discard anything, even when it goes against all our theories (so short-lived at best) or otherwise admits of no immediate explanation. It is of course disquieting, and one is not certain whether the compass is pointing true or not; but security, certitude, and peace do not lead to discoveries. It is the same with this Chinese mode of divination. Clearly the method aims at self-knowledge, though at all times it has also been put to superstitious use.
I of course am thoroughly convinced of the value of self-knowledge, but is there any use in recommending such insight, when the wisest of men throughout the ages have preached the need of it without success? Even to the most biased eye it is obvious that this book represents one long admonition to careful scrutiny of one's own character, attitude, and motives. This attitude appeals to me and has induced me to undertake the foreword. Only once before have I expressed myself in regard to the problem of the I Ching: this was in a memorial address in tribute to Richard Willielm.^[11] For the rest I have maintained a discreet silence. It is by no means easy
to feel one's way into such a remote and mysterious mentality as that underlying the I Ching. One cannot easily disregard such great minds as Confucius and Lao-tse, if one is at all able to appreciate the quality of the thoughts they represent; much less can one overlook the fact that the I Ching was their main source of inspiration. I know that previously I would not have dared to express myself so explicitly about so uncertain a matter. I can take this risk because I am now in my eighth decade, and the changing opinions of men scarcely impress me any more; the thoughts of the old masters are of greater value to me than the philosophical prejudices of the Western mind.
I do not like to burden my reader with these personal considerations; but, as already indicated, one's own personality is very often implicated in the answer of the oracle. Indeed, in formulating my question I even invited the oracle to comment directly on my action. The answer was hexagram 29, K'an, THE ABYSMAL. Special emphasis is given to the third place by the fact that the line is designated by a six. This line says:

Forward and backward, abyss on abyss. In danger like this, pause at first and wait, Otherwise you will fall into a pit in the abyss. Do not act in this way.

Formerly I would have accepted unconditionally the advice, "Do not act in this way," and would have refused to give my opinion of the I Ching, for the sole reason that I had none. But now the counsel may serve as an example of the way in which the I Ching functions. It is a fact that if one begins to think about it, the problems of the I Ching do represent "abyss on abyss," and unavoidably one must "pause at first and wait" in the midst of the dangers of limitless and uncritical speculation; otherwise one really will lose his way in the darkness. Could there be a more uncomfortable position intellectually than that of floating in the thin air of unproved possibilities, not knowing whether what one sees is truth or illusion? This is the dreamlike atmosphere of the I Ching, and in it one has nothing to rely upon except one's own so fallible subjective judgment. I cannot but admit that this line represents very appropriately the feelings with which I wrote the foregoing passages. Equally fitting is the comforting beginning of this hexagram -- "If you are sincere, you have success in your heart" -- for it indicates that the decisive thing here is not the outer danger but the subjective condition, that is, whether one believes oneself to be "sincere" or not.
The hexagram compares the dynamic action in this situation to the behavior of flowing water, which is not afraid of any dangerous place but plunges over cliffs and fills up the pits that lie in its course (K'an also stands for water). This is the way in which the "superior man" acts and "carries on the business of teaching."
K'an is definitely one of the less agreeable hexagrams. It describes a situation in which the subject seems in grave danger of being caught in all sorts of pitfalls. Just as in interpreting a dream one must follow the dream text with utmost exactitude, so in consulting the oracle one must hold in mind the form of the question put, for this sets a definite limit to the interpretation of the answer. The first line of the hexagram notes the presence of the danger: "In the abyss one falls into a pit." The second line does the same, then adds the counsel: "One should strive to attain small things only." I apparently anticipated this advice by limiting myself in this foreword to a demonstration of how the I Ching functions in the Chinese mind, and by renouncing the more ambitious project of writing a psychological commentary on the whole book.
The fourth line says:

A jug of wine, a bowl of rice with it; Earthen vessels Simply handed in through the window. There is certainly no blame in this.

Wilhelm makes the following comment here:

Although as a rule it is customary for an official to present certain introductory gifts and recommendations before he is appointed, here everything is simplified to the utmost. The gifts are insignificant, there is no one to sponsor him, he introduces himself; yet all this need not be humiliating if only there is the honest intention of mutual help in danger.

Wilhelm makes the following comment here:
Although as a rule it is customary for an official to present certain introductory gifts and recommendations before he is appointed, here everything is simplified to the utmost. The gifts are insignificant, there is no one to sponsor him, he introduces himself; yet all this need not be humiliating if only there is the honest intention of mutual help in danger.
It looks as if the book were to some degree the subject of this line.
The fifth line continues the theme of limitation. If one studies the nature of water, one sees that it fills a pit only to the rim and then flows on. It does not stay caught there:

The abyss is not filled to overflowing, It is filled only to the rim.

But if, tempted by the danger, and just because of the uncertainty, one were to insist on forcing conviction by special efforts, such as elaborate commentaries and the like, one would only be mired in the difficulty, which the top line describes very accurately as a tied-up and caged-in condition. Indeed, the last line often shows the consequences that result when one does not take the meaning of the hexagram to heart.
In our hexagram we have a six in the third place. This yin line of mounting tension changes into a yang line and thus produces a new hexagram showing a new possibility or tendency. We now have hexagram 48, Ching, THE WELL. The water hole no longer means danger, however, but rather something beneficial, a well:

Thus the superior man encourages the people at their work, And exhorts them to help one another.

The image of people helping one another would seem to refer to the reconstruction of the well, for it is broken down and full of mud. Not even animals drink from it. There are fishes living in it, and one can shoot these, but the well is not used for drinking, that is, for human needs. This description is reminiscent of the overturned and unused ting that is to receive a new handle. Moreover, this well, like the ting, is cleaned. But no one drinks from it:

This is my heart's sorrow, For one might draw from it.

The dangerous water hole or abyss pointed to the I Ching, and so does the well, but the latter has a positive meaning: it contains the waters of life. It should he restored to use. But one has no concept (Begriff) of it, no utensil with which to carry the water; the jug is broken and leaks. The ting needs new handles and carrying rings by which to grasp it, and so also the well must be newly lined, for it contains "a clear, cold spring from which one can drink." One may draw water from it, because "it is dependable."
It is clear that in this prognosis the speaking subject is again the I Ching, representing itself as a spring of living water. The preceding hexagram described in detail the danger confronting the person who accidentally falls into the pit within the abyss. He must work his way out of it, in order to discover that it is an old, ruined well, buried in mud, but capable of being restored to use again.
I submitted two questions to the method of chance represented by the coin oracle, the second question being put after I had written my analysis of the answer to the first. The first question was directed, as it were, to the I Ching: what had it to say about my intention to write a foreword? The second question concerned my own action, or rather the situation in which I was the acting subject who had discussed the first hexagram. To the first question the I Ching replied by comparing itself to a caldron, a ritual vessel in need of renovation, a vessel that was finding only doubtful favor with the public. To the second question the reply was that I had fallen into a difficulty, for the I Ching represented a deep and dangerous water hole in which one might easily be mired. However, the water hole proved to be an old well that needed only to be renovated in order to be put to useful purposes once more.
These four hexagrams are in the main consistent as regards theme (vessel, pit, well); and as regards intellectual content they seem to be meaningful. Had a human being made such replies, I should, as a psychiatrist, have had to pronounce him of sound mind, at least on the basis of the material presented. Indeed, I should not have been able to discover anything delirious, idiotic, or schizophrenic in the four answers. In view of the I Ching's extreme age and its Chinese origin, I cannot consider its archaic, symbolic, and flowery language abnormal. On the contrary, I should have had to congratulate this hypothetical person on the extent of his insight into my unexpressed state of doubt. On the other hand, any person of clever and versatile mind can turn the whole thing around and show how I have projected my subjective contents into the symbolism of the hexagrams. Such a critique, though catastrophic from the standpoint of Western rationality, does no harm to the function of the I Ching. On the contrary, the Chinese sage would smilingly tell me: "Don't you see how useful the I Ching is in making you project your hitherto unrealized thoughts into its abstruse symbolism? You could have written your foreword without ever realizing what an avalanche of misunderstanding might be released by it."
The Chinese standpoint does not concern itself as to the attitude one takes toward the performance of the oracle. It is only we who are puzzled, because we trip time and again over our prejudice, viz., the notion of causality. The ancient wisdom of the East lays stress upon the fact that the intelligent individual realizes his own thoughts, but not in the least upon the way in which he does it. The less one thinks about the theory of the I Ching, the more soundly one sleeps.
It would seem to me that on the basis of this example an unprejudiced reader would now be in a position to form at least a tentative judgment on the operation of the I Ching.^[12] More cannot be expected from a simple introduction. If by means of this demonstration I have succeeded in elucidating the psychological phenomenology of the I Ching, I shall have carried out my purpose. As to the thousands of questions, doubts, and criticisms that this singular book stirs up -- I cannot answer these. The I Ching does not offer itself with proofs and results; it does not vaunt itself, nor is it easy to approach. Like a part of nature, it waits until it is discovered. It offers neither facts nor power, but for lovers of self-knowledge, of wisdom -- if there be such -- it seems to be the right book. To one person its spirit appears as clear as day; to another, shadowy as twilight; to a third, dark as night. He who is not pleased by it does not have to use it, and he who is against it is not obliged to find it true. Let it go forth into the world for the benefit of those who can discern its meaning.

C. G. JUNG

Zurich, 1949

---

[1] Legge makes the following comment on the explanatory text for the individual lines: "According to our notions, a framer of emblems should be a good deal of a poet, but those of Yi only make us think of a dryasdust. Out of more than three hundred and fifty, the greater numbers are only grotesque" (The Sacred Books of the East, XVl: The Yi King, 2nd edn., Oxford: Clarendon Press, 1899, p.22). Of the "lessons"' of the hexagrams, the same author says: "But why, it may be asked, why should they be conveyed to us by such an array of lineal figures, and in such a farrago of emblematic representations"' (ibid., p. 25). However, we are nowhere told that Legge ever bothered to put the method to a practical test.
[2] Cf. "Synchronicity: An Acausal Connecting Principle," The Structure and Dynamics of the Psyche (Coll. Works of C. G. Jung, vol. 8).
[3] Cf. J. B. Rhine, The Reach of the Mind (New York and London, 1928).
[4] They are shên, that is "spirit-like." "Heaven produced the 'spirit-like things' " (Legge, p.41).
[5] See the explanation of the method in Wilhelm's text, p.721.
[6] For example, the invidi ("the envious") are a constantly recurring image in the old Latin books on alchemy, especially in the Turba philosophorum (eleventh or twelfth century).
[7] From the Latin concipere, "ito take together," e.g., in a vessel: concipere derives from capere,"to take," "to grasp."
[8] This is the classical etymology. The derivation of rehgio from religare, "bind to," originated with the Church Fathers.
[9] I made this experiment before I actually wrote the foreword.
[10] The Chinese interpret only the changing lines in the hexagram obtained by use of the oracle. I have found all the lines of the hexagram to be relevant in most cases.
[11] Cf. R. Wilhelm and C. G. Jung, The Secret of the Golden Flower, tr. Gary F. Baynes (London and New York, 1931; new edn., revised, 1962), in which this address appears as an appendix. The book did not appear in English until a year after Wilhelm's death. The address is also in The Spirit in Man, Art, and Literature (Coll. Works of C. G. Jung, vol.15).
[12] The reader will find it helpful to look up all four of these hexagrams in the text and to read them together with the relevant commentaries.

---

Top | Home

© Copyright Dan Baruth 1999-2004. All rights reserved.

11Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel, avdelad för att förkunna Guds evangelium, 2som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga skrifterna, 3evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt 4och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre. 5Genom honom har jag fått nåden och uppdraget att som apostel föra alla hedningar till lydnad i tro, hans namn till ära. 6Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus.

7Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

Paulus och församlingen i Rom
8Först och främst: jag tackar alltid min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen talar om er tro. 9Gud, som jag tjänar med min ande när jag förkunnar evangeliet om hans son, kan vittna om att jag ständigt nämner er i mina böner. 10Jag ber att jag äntligen skall få möjlighet att resa till er, om det är Guds vilja. 11Ty jag längtar efter att få träffa er och dela med mig av Andens gåvor för att ni skall bli stärkta, 12eller snarare: för att vi tillsammans skall få tröst genom vår gemensamma tro, er och min. 13Jag vill att ni skall veta, bröder, att jag ofta – fast det hittills alltid kommit något i vägen – har tänkt besöka er för att kunna skörda någon frukt bland er liksom bland alla andra hedningar. 14Greker och barbarer, lärda och olärda – alla har jag skyldigheter mot. 15Därav min iver att förkunna evangeliet också för er i Rom.

16Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. 17I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Ett liv utan kunskap om Gud
18Ty Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet. 19Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. 20Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; 21de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. 22De ville gälla för visa men blev till dårar. 23De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur.

24Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. 25De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. 26Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, 27likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse. 28Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras, 29uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. 30De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, 31tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa. 32De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden. Ändå är det just så de lever, ja än värre, de tycker det är bra när andra gör det.

Guds dom över judar och greker
21Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer. 2Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad. 3Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom? 4Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse? 5Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist. 6Han skall löna var och en efter hans gärningar: 7evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet, 8men vrede och straff över dem som i självhävdelse vänder ryggen åt sanningen och följer orätten. 9Nöd och ångest över varje människa som gör det onda, juden främst men också greken. 10Härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst men också greken. 11Gud gör inte skillnad på människor.

Lagen inget skydd mot domen
12Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. 13Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare. 14Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. 15Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. 16Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.

17Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen, du är stolt över din Gud, 18känner hans vilja och kan avgöra vad som är väsentligt – du har ju vägledning i lagen. 19Du tror dig om att vara en ledare för blinda, ett ljus för människor i mörker, 20en fostrare för oförståndiga, en lärare för omogna – du äger ju kunskapen och sanningen i lagens gestalt. 21Du undervisar alltså andra men inte dig själv. Du förbjuder stöld men är själv en tjuv. 22Du fördömer äktenskapsbrott men begår det själv. Du avskyr de hedniska gudarna men drar dig inte för att plundra dem. 23Du är stolt över lagen men vanärar Gud genom att överträda den, 24ty som det står skrivet: För er skull smädas Guds namn bland hedningarna. 25Omskärelse är till nytta om du lever efter lagen. Men överträder du lagen är du trots omskärelsen på nytt en oomskuren. 26Om nu en oomskuren följer lagens bud, skall inte han få räknas som omskuren? 27Då kommer han som till kroppen är oomskuren men fullgör lagen att döma dig som överträder lagen fast du har skriftens bokstav och omskärelsen. 28Ty jude är man inte till det yttre, och omskärelsen är inte det som syns utanpå kroppen. 29Jude är man i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven. Han får sitt beröm av Gud, inte av människor.

Hela mänsklighetens skuld inför Gud
31Vilket företräde har då judarna, vilken fördel ger omskärelsen? 2En stor fördel, på alla sätt. Först och främst: Guds ord anförtroddes åt dem. 3Och om nu några har visat sig trolösa, skall då deras trolöshet upphäva Guds trofasthet? 4Nej, inte alls: Gud är sann – sedan må varje människa visa sig vara en lögnare; som det står skrivet: Du skall befinnas rättfärdig i dina ord och segra när man anklagar dig. 5Och om vår orättfärdighet skall bevisa Guds rättfärdighet, vad innebär då detta? Är kanske Gud mänskligt talat orättvis när han låter sin vrede drabba oss? 6Nej, inte alls, ty hur skulle Gud då kunna döma världen? 7Men om min lögn ökar Guds härlighet genom att framhäva hans sannfärdighet, varför skall jag då dömas som syndare? 8Inte kan vi säga: ”Låt oss göra det onda för att frambringa det goda.” Sådana ord lägger några i vår mun, men de som förtalar oss på det sättet förtjänar sitt straff.

9Hur är det då, har vi något försteg? Inte utan vidare. Jag har förut anklagat både judar och greker för att stå under syndens välde. 10Det står ju skrivet:

Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda,
11 ingen som förstår, ingen som söker Gud.
12 Alla har vikit av, alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda, ingen enda.
13 En öppen grav är deras strupe,
sin tunga brukar de till svek.
Huggormsgift har de bakom sina läppar,
14 deras mun är full av bitter förbannelse.
15 På snabba fötter ilar de för att utgjuta blod,
16 förödelse och elände kantar deras väg,
17 och fridens väg känner de inte.
18Hos dem finns ingen fruktan för Gud.
19Vi vet att lagens ord riktas till dem som äger lagen, för att varje mun skall tystas och hela världen underkastas Guds dom. 20Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd.

Rättfärdighet genom tro
21Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – 22en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. 23Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, 24och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. 25Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, 26under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.

27Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. 28Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. 29Eller är Gud bara judarnas Gud och inte hedningarnas? Jo, också hedningarnas, 30så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro och de oomskurna rättfärdiga genom tro. 31Upphäver vi då lagen genom tron? Inte alls! Vi befäster lagen.

Exemplet Abraham
41Vad innebär nu detta om vi tänker på Abraham, vårt folks stamfar? Hur gick det för honom? 2Om han blev rättfärdig genom gärningar har han något att vara stolt över. Men inte inför Gud. 3Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. 4Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. 5Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. 6Så prisar också David den människa salig som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar: 7Saliga de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade. 8Salig den som Herren inte tillräknar synd. 9Denna saligprisning, gäller den bara de omskurna eller också de oomskurna? Jag har redan sagt: för sin tros skull räknades Abraham som rättfärdig. 10Och när skedde det, före eller efter omskärelsen? Före, inte efter. 11Omskärelsens tecken fick han som bekräftelse på att han redan som oomskuren var rättfärdig genom sin tro. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, så att dessa kunde räknas som rättfärdiga. 12Han skulle också bli far till de omskurna, för dem som inte bara är omskurna utan också följer trons väg, den som vår fader Abraham vandrade redan innan han blev omskuren.

Löftet till Abraham gäller alla som tror
13Det var inte genom lagen som Abraham eller hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14Om arvingarna är de som håller sig till lagen, då är tron tom och löftet upphävt. 15Ty lagen framkallar vrede; utan lag ingen överträdelse. 16Därför är tron grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, 17som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. 18Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. 19Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött. 20Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran 21och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. 22Därför räknades han som rättfärdig. 23Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig 24utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, 25som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

Räddade genom tro på Kristus
51Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. 2Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. 3Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, 4uthålligheten fasthet och fastheten hopp. 5Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. 6Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. 7Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. 8Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. 9Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. 10Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. 11Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.

Adam och Kristus
12Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade. 13Redan före lagen fanns alltså synd i världen, men synd räknas inte där det inte finns någon lag. 14Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte gjort sig skyldiga till en överträdelse som Adams. Och Adam motsvarar honom som skulle komma, 15men överträdelsen kan inte jämföras med nåden. Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. 16Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. 17Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. 18Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. 19Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. 20Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, 21och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

Nytt liv genom dopet in i Kristus
61Vad innebär nu detta? Skall vi stanna kvar i synden för att nåden skall bli större? 2Naturligtvis inte. Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den? 3Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? 4Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. 5Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. 6Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. 7Ty den som är död är frikänd från synden. 8När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. 9Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. 10När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. 11Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

12Synden skall alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. 13Låt inte synden bruka era lemmar som redskap för orättfärdigheten, utan låt Gud bruka er, ni som ju har återvänt till livet från döden; låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten. 14Synden skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden.

Fria från synden
15Hur är det då: skall vi synda eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Naturligtvis inte. 16Ni vet ju att om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni slavar under den ni lyder, antingen under synden, vilket för till döden, eller under den lydnad som för till rättfärdighet. 17Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i. 18Och när ni då gjordes fria från synden blev ni slavar under rättfärdigheten – 19jag väljer en mänsklig bild med tanke på er mänskliga otillräcklighet. Ty liksom ni gjorde era lemmar till slavar åt orenheten och laglösheten och blev laglösa skall ni nu göra dem till slavar åt rättfärdigheten och bli heliga. 20När ni var slavar under synden stod ni fria gentemot rättfärdigheten. 21Vad gav det för frukt? Sådant som ni nu känner skam över därför att det till slut leder till döden. 22Nu däremot, när ni blivit fria från synden men är slavar under Gud, blir frukten ni skördar helighet och till slut evigt liv. 23Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre.

Fria från lagen
71Vet ni inte, bröder – jag talar ju till sådana som känner lagen – att lagen råder över människan bara så länge hon lever? 2Den gifta kvinnan är genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men om mannen dör är hon löst från lagen som band henne vid mannen. 3Om hon går till en annan medan hennes man lever kallas hon alltså äktenskapsbryterska. Men om mannen dör är hon fri från lagen och bryter inte sitt äktenskap om hon går till en annan. 4Så är det också med er, mina bröder: ni har dött bort från lagen med Kristi kropp och tillhör nu en annan, honom som blev uppväckt från de döda, och så kan vi bära frukt åt Gud. 5Så länge vi levde på människans villkor var de synder och lidelser som väcks av lagen verksamma i våra lemmar, så att vi bar frukt åt döden. 6Men nu har vi blivit fria från lagen, sedan vi dött bort från det som höll oss bundna, och kan tjäna på ett nytt sätt, med vår ande, och inte på det gamla, efter bokstaven.

Lagen på gott och ont
7Vad innebär nu detta? Att lagen är synd? Visst inte, men först genom lagen har jag lärt känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. 8Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär inom mig. Finns ingen lag är synden död. 9Jag levde en gång, när lagen inte fanns för mig. Men när budordet kom fick synden liv, 10och jag dog. Det visade sig att det budord som skulle föra till liv förde mig till döden. 11Ty synden grep tillfället, den bedrog mig med budordet och dödade mig genom det. 12Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott. 13Var det då något gott som blev min död? Nej, inte alls. Det var synden. För att den skulle avslöjas som synd vållade den mig döden genom det som är gott; så skulle genom budordet synden kunna visa sin fruktansvärda syndighet.

14Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. 15Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. 16Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. 17Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. 18Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. 19Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. 21Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – 22i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. 23Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. 24Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? 25Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.

Ett andligt liv i frihet
81Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. 2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. 4Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. 5Ty de som lever efter köttet har dess sinnelag, men de som lever efter anden är andligt sinnade. 6Köttets sinnelag betyder död, men andens liv och frid. 7Köttets sinnelag innebär ju fiendskap med Gud; det underordnar sig inte Guds lag och kan inte heller göra det. 8De som är kvar i sin köttsliga natur kan inte behaga Gud. 9Ni däremot är inte kvar i den utan lever andligt, när nu Guds ande bor i er. Men den som inte har Kristi ande tillhör inte honom. 10Om Kristus bor i er, så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten. 11Om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er.

Den härlighet som skall ges Guds barn
12Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur. 13Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. 14Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. 15Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” 16Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. 17Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

18Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. 19Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. 20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

22Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. 23Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. 24I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? 25Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 26På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, 27och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Guds kärlek i Kristus Jesus
28Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. 29Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.

31Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? 32Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? 33Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, 34vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. 35Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? 36Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. 37Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. 38Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, 39varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Israel och Guds löften
91Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det, 2ty jag är fylld av sorg och mitt hjärta plågas ständigt. 3Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder. 4De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, 5de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen.

6Det är inte så att Guds ord har visat sig felaktigt, ty Israel är inte alla som kommer från Israel, 7och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Det heter ju: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare, 8det vill säga: inte alla de barn som han blev upphov till är barn som Gud har gett honom; det är löftets barn som räknas som hans efterkommande. 9Ty detta ord var ett löfte: Jag kommer tillbaka nästa år vid den här tiden, och då skall Sara ha en son. 10Likadant var det när Rebecka hade blivit havande med två barn genom en och samme man, vår fader Isak. 11Innan de var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast 12och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. 13Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.

14Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. 15Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. 16Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. 17Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. 18Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.

Guds frihet i valet av folk
19Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. 20Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? 21Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? 22Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? 23Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet? 24Till att vara sådana har han kallat oss, vare sig vi är judar eller hedningar. 25Så heter det också hos Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad skall jag kalla min älskade, 26och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens söner. 27Och Jesaja utropar om Israel: Om än Israels söner är talrika som havets sand, skall bara en rest bli räddad; 28snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden. 29Likaså har Jesaja sagt: Hade inte Herren Sebaot sparat några av våra efterkommande, då hade vi blivit som Sodom, Gomorra skulle vi likna.

30Vad innebär nu detta? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, har vunnit rättfärdighet, men en rättfärdighet som bygger på tro. 31Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, kom inte fram till den lagen. 32Varför? Därför att de inte höll sig till tron utan ville hålla sig till gärningarna. De snubblade över den stötesten 33som skriften talar om: Se, i Sion lägger jag en sten som man snavar på, en klippa som man stöter emot. Men den som tror på den skall inte stå där med skam.

Judarna och rättfärdigheten
101Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud är att de skall bli räddade. 2Jag kan vittna om ivern i deras gudstro, men de saknar den rätta insikten. 3De vet inte vad rättfärdighet från Gud vill säga utan söker hävda sin egen, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.

4Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig. 5Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem. 6Men den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus – 7eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. 8Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkunnar. 9Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. 10Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 11Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. 12Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom. 13Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.

Alla lyssnade inte till evangeliet
14Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? 15Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting. 16Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade? 17Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. 18Men då frågar jag: kanske har de aldrig hört den? Visst har de! Över hela jorden nådde deras röst, till världens ändar deras ord. 19Då frågar jag: kanske Israel inte förstod? Nej, redan Mose säger: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är något folk; mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede. 20Och Jesaja går så långt att han säger: Jag blev funnen av dem som inte sökte efter mig, jag visade mig för dem som inte frågade efter mig. 21Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och motspänstigt folk.

Gud har inte förskjutit sitt folk
111Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam. 2Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt. Ni vet ju vad skriften säger i berättelsen om Elia, då han anklagar Israel inför Gud: 3Herre, dina profeter har de dödat och dina altaren har de rivit ner, jag är ensam kvar, och nu står de efter mitt liv. 4Vad får han för svar från Gud? Jag har sparat åt mig sju tusen män som inte har böjt knä inför Baals bild. 5På samma sätt finns det i vår tid en rest som Gud har utvalt av nåd. 6Men om det var av nåd var det inte för gärningars skull – då vore nåden inte nåd. 7Det betyder att Israel inte har uppnått vad det strävar efter, bara de utvalda har uppnått det. De andra har blivit förstockade, 8som det står skrivet: Gud har gett dem en ande som omtöcknar dem, gett dem ögon som inte kan se och öron som inte kan höra, ända till denna dag. 9Och David säger: Låt deras bord bli en fälla som fångar dem, en stötesten, ett straff för dem. 10Förmörka deras ögon så att de inte kan se, och böj deras ryggar för alltid.

11Jag frågar då: kanske snavade de för att de skulle falla? Visst inte. Men när de föll blev det till räddning för hedningarna, för att detta skulle sporra deras egen avund. 12Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav hedningarna rikedom, vad skall då inte deras fulla styrka ge?

13Men till er hedningar vill jag säga: just som apostel för hedningarna prisar jag min tjänst. 14Kanske kan jag väcka mina stamfränders avund och rädda några av dem. 15Ty om detta att de försköts gav världen försoning, vad skall då deras upptagande ge, om inte liv för de döda? 16Om det första brödet är heligt är hela baket heligt. Och om roten är helig är också grenarna heliga.

Olivträdet och dess grenar
17Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, 18så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. 19Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. 20Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt; 21ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig. 22Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren. 23De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen. 24Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.

Israels slutliga räddning
25Bröder, för att ni inte skall förlita er på ert eget förstånd vill jag att ni skall känna till denna hemlighet. En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. 26Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob. 27Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder.

28Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. 29Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse. 30Ni var tidigare olydiga mot Gud men har nu fått förbarmande genom deras olydnad. 31Nu har de varit olydiga medan ni har fått förbarmande för att även de skall få förbarmande. 32Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla.

33Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. 34Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? 35Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? 36Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.

Andlig gudstjänst
121Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. 2Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.

En kropp och många lemmar
3I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. 4Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, 5så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. 6Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, 7tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, 8tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.

9Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. 10Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. 11Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. 12Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. 13Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. 14Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. 15Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. 16Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. 17Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. 18Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. 19Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. 20Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. 21Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Överheten i Guds tjänst
131Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. 2De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. 3De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; 4den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.

5Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. 6Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. 7Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. 8Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. 9Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. 10Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

Tiden lider
11Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. 12Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. 13Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. 14Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks.

Döm inte din broder
141Den som är svag i tron skall ni godta utan att sätta er till doms över olika uppfattningar. 2Den enes tro tillåter honom att äta vad som helst, medan den som är svag i tron bara äter grönsaker. 3Den som vågar äta skall inte förakta den som inte gör det; den som inte vågar äta skall inte döma den som vågar, Gud har ju godtagit honom. 4Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst? Om han står eller faller angår bara hans egen herre. Men han faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt. 5Den ene gör skillnad på dagar; för den andre är de alla likvärdiga. Var och en skall vara fast i sin övertygelse. 6Den som alltid tänker på vad det är för dag gör det för Herren. Och den som äter gör det för Herren; han tackar ju Gud. Den som inte äter avstår med tanke på Herren, och han tackar också Gud. 7Ty ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. 8Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren. 9Ty Kristus dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande. 10Hur kan du då döma din broder? Eller hur kan du förakta din broder? Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. 11Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.

12Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud.

Hänsyn till de svaga
13Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. 14I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. 15Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. 16Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. 17Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. 18Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. 19Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen. 20Riv inte ner Guds verk för matens skull. Allt är rent men är inte bra för den som äter och kommer på fall. 21Det är bra att avstå från kött och vin och annat som blir en stötesten för din broder. 22Låt din egen tro vara en sak mellan dig och Gud. Salig den som inte behöver döma sig själv för det val han träffar. 23Men den som äter fast han hyser betänkligheter är dömd därför att han inte handlar i tro. Allt som inte sker i tro är synd.

151Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. 2Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp. 3Kristus tänkte inte på sig själv, nej, det står skrivet: Dina smädares smädelser föll över mig. 4Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. 5Måtte uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Kristi Jesu vilja, 6så att ni alla med en mun prisar vår herre Jesu Kristi Gud och fader.

7Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära. 8Jag menar: Kristus blev de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta de löften som getts åt fäderna, 9och hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet. Det står ju skrivet: Därför skall jag prisa dig bland hedningarna, och ditt namn skall jag lovsjunga. 10Vidare heter det: Gläd er, ni hedningar, tillsammans med hans folk. 11Och en annan gång: Lova Herren, alla hedningar, lovsjung honom, alla folk. 12Och Jesaja säger: Han som är av Jishajs rot skall komma, han som reser sig för att härska över hedningarna; på honom skall hedningarna hoppas.

13Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.

Hedningarnas apostel
14Mina bröder, för min del har jag blivit övertygad om att ni själva är så fyllda av godhet och har så mycket av den fulla kunskapen att ni kan vägleda varandra. 15Ändå har jag skrivit till er, ibland lite väl uppriktigt, och påmint er om en del saker. Jag har gjort det därför att Gud i sin nåd 16gett mig uppdraget att gå ut till hedningarna som Kristi Jesu tempelpräst och i helig tjänst förvalta Guds evangelium. Så skall hedningarna bli ett offer som är helgat genom den heliga anden och som Gud därför tar emot.

17Det är alltså tack vare Kristus Jesus som jag kan berömma mig av vad jag gör inför Gud. 18Jag vågar inte tala om annat än det som Kristus har gjort genom mig för att hedningarna skall föras till lydnad, i ord och gärning, 19genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag överallt spritt evangeliet om Kristus, från Jerusalem åt alla håll, ända till Illyrien. 20Jag har alltid satt en ära i att inte förkunna evangeliet där Kristus redan är känd; jag vill inte bygga på en grund som någon annan har lagt. 21Det står ju skrivet: De som inte har fått budskapet om honom skall se, och de som ingenting har hört skall förstå.

Paulus planerade besök
22Det är därför som jag gång på gång har blivit förhindrad att komma till er. 23Men nu har jag inte längre några uppgifter i den här delen av världen, och jag har i åratal längtat efter att få besöka er 24när jag far till Spanien. Jag hoppas att jag träffar er under den resan och att ni hjälper mig vidare på min väg, sedan jag väl, en alltför kort tid, har fått vara tillsammans med er. 25Men först far jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga. 26Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. 27Så beslöt de; de står ju också i skuld till dem. Ty eftersom hedningarna har fått del av deras andliga goda är de i sin tur skyldiga att bistå dem med det materiella. 28Sedan jag har fullgjort detta uppdrag och överlämnat resultatet till dem tänker jag fara till Spanien och besöka er på vägen. 29Och jag vet att när jag kommer till er för jag med mig välsignelse från Kristus i fullt mått.

30För vår herre Jesu Kristi skull och för den kärleks skull som Anden ger uppmanar jag er, bröder, att bistå mig i min kamp genom att be till Gud för mig, 31så att han räddar mig från dem i Judeen som vägrar att tro och så att den hjälp jag har med mig till Jerusalem blir väl mottagen av de heliga. 32Då kan jag komma till er med glädje och vila ut tillsammans med er, om Gud så vill. 33Fridens Gud är med er alla, amen.

Personliga hälsningar
161Jag vill lägga ett gott ord för vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai. 2Ta emot henne i Herren på ett sätt som anstår de heliga. Hjälp henne med allt hon kan begära av er. Hon har själv varit ett stöd för många, också för mig.

3Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. 4De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. 5Hälsa också församlingen som möts i deras hus. Hälsa min käre Epainetos, Asiens första gåva till Kristus. 6Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er. 7Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig. 8Hälsa Ampliatus, min käre broder i Herren. 9Hälsa Urbanus, vår medarbetare i Kristi tjänst, och min käre Stachys. 10Hälsa Apelles, denne pålitlige kristne. Hälsa alla hos Aristoboulos. 11Hälsa min stamfrände Herodion. Hälsa alla dem hos Narkissos som tillhör Herren. 12Hälsa Tryfaina och Tryfosa, som arbetar i Herrens tjänst. Hälsa den kära Persis, som har arbetat mycket i Herrens tjänst. 13Hälsa Rufus, som Herren har utvalt, och hans mor, som är en mor också för mig. 14Hälsa Asynkritos, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och bröderna kring dem. 15Hälsa Filologos och Julia, Nereus och hans syster, Olympas och alla de andra heliga hos dem. 16Hälsa varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsar er.

17Jag uppmanar er, bröder, att se upp med dem som vållar splittring och lockar till avfall från den lära som ni har undervisats i. Håll er undan från dem. 18Den sortens människor tjänar inte vår herre Kristus utan bara sin egen buk, och med sin insmickrande svada förleder de godtrogna själar. 19Er lydnad har dock blivit känd överallt. Därför gläder jag mig över er och önskar bara att ni skall vara kunniga i allt gott och obesmittade av allt ont. 20Fridens Gud skall snart låta Satan krossas under era fötter. Nåd från vår herre Jesus Kristus åt er alla.

21Min medarbetare Timotheos hälsar er, likaså mina stamfränder Lucius, Jason och Sosipatros. 22En hälsning också från mig, Tertius, som i Herrens tjänst har skrivit ner detta brev. 23Gaius, som har upplåtit sitt hus åt mig och hela församlingen, skickar också sin hälsning, liksom stadskassören Erastos och brodern Quartus.

Avslutande lovprisning
25Honom som förmår styrka er, enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus – där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd 26men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron – 27honom, den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen.

Thomas Manns romansvit ”Josef och hans bröder” har trots sitt väldiga omfång och sina rika perspektiv på de stora frågorna hamnat i skuggan av hans övriga produktion. En tysk nyutgåva, ­försedd med en kommentardel som är lika omfattande som romanen själv, kan ändra på det.

Hans-Roland Johnsson
Publicerad 2019-07-11
 Följ skribent Följer skribent
Stäng
Dela artikeln:
Plötsligt fylldes Bibeln av sinnlighet och åtrå
Människan är till sin natur nyfiken, det som är dolt för oss lockar som vita, outforskade, fläckar på en karta, inte minst gäller detta historiska händelser. Där forskningen emellertid inte räcker till för att fylla ut alla kunskapsluckor kan den populära historiska romanen i fiktionens form komplettera med tidigare okända episoder som, till exempel, i Hilary Mantels hyllade romaner om Thomas Cromwell och Henrik VIII. I dessa kan hon gestalta situationer och samtal som kanske aldrig har ägt rum, men som skulle ha kunnat äga rum givet den kända historiska kontexten. Den traditionella realistiska romanen, å sin sida, skiljer sig från sakprosan och den historiska romanen genom att lämna luckor i berättelsen och överlåta åt läsaren att själv tänka ut det som fattas ty, som litteraturteoretikern Wolfgang Iser har påpekat, ”läsandet är bara ett nöje när det är aktivt och kreativt” och ”att det är den oskrivna delen som ger oss möjlighet att utmåla ting”.

De ibland summariska berättelserna i Gamla Testamentet inbjuder inte bara till exegetik, utan även till ett vidareskrivande i fiktionens form. Den mäktigaste av alla romaner i vilken en religiös text stöps om till fiktion är säkerligen Thomas Manns ”Josef och hans bröder”, hans romancykel i fyra delar som kom ut mellan 1933 och 1943. Den täcker kapitel 27 till 50 i Första Mosebok, det vill säga skildringen av Jakobs liv, hur sonen Josef säljs som slav av sina bröder, hur denne förs till Potifars hus i Egypten, hur han fängslas efter att Potifars hustru falskeligen anklagat honom för våldtäktsförsök, hur han därefter lyckas bli ­Faraos högra hand och hur han, slutligen, försonas med sina bröder. Denna berättelse hade redan Goethe karaktäriserat som intagande, men så kort att ”man känner sig manad att lägga till detaljerna”. Mann delade Goethes uppfattning och lät Bibelns drygt 30 sidor svälla ut till nästan 2000.

Endast experter på området har vanligtvis kunskap om vad som är verklighetsförankrat i en historisk roman – det är ju också genrens speciella egenart och charm att läsaren inte vet till vilken grad framställningen är faktabaserad. De flesta läsare känner emellertid till historien om Josef och hans bröder – åtminstone hörde det till allmänbildningen till inte så länge sedan. Alla läsare har (eller hade) dessutom Bibeln i sitt bibliotek och kan (eller kunde) lätt konstatera var Manns text avviker från originalet.

Mer än inför någon annan roman förberedde sig Mann mycket noggrant. Han förkovrade sig i äldre judiska och orientaliska berättelser samt i Egyptens historia och kultur. Detta material omskapade han med en sådan känsla för detaljer och övertygande inlevelse att man som läsare är beredd att utbrista – som en sekreterare till Mann gjorde – att ”nu vet man hur allt i verkligheten utspelade sig!”

Bland alla kompletterande utvikningar finner vi exempelvis långa redogörelser för Jakobs tid hos Laban, hur Josef med hjälp av en vägvisare beger sig (på en åsna som heter Hulda) efter sina bröder, hur den litterärt intresserade fängelseföreståndaren behandlar Josef (han får ­sedermera anställning hos sin tidigare fånge) eller hur Tamar till varje pris vill göra ett avtryck ”i världshistorien” och hur hon lurar Jakob. Potifar, som gärna samtalar med Josef, framställs som eftertänksam och klokt ­resonerande. Inte minst hans agerande efter Josefs ”förbrytelse” visar på själslig mognad. Mann låter Akhenaton vara Farao vid tidpunkten för Josefs vistelse i Egypten, det vill säga mitten av 1300-talet f Kr. Detta förhållande möjliggör ett längre samtal mellan Josef och Farao om ­dennes nya monoteistiska lära och om solguden Aton i jämförelse med israeliternas gud.

I synnerhet det djuplodade porträttet av Potifars hustru – som här fått namnet Mut-em-enet – övertygar. Beskrivningen av hennes sinnliga känslighet, kärleksplågor och självförstörelse gör den svekfulla anklagelsen förståelig, nästan förlåtlig. Mann liknar henne vid en lotusblomma som i solljuset flyter på vattnet, leende och omedveten om att den långa stjälken har rötter i den mörka dyn, och han förklarar att hon endast är en förförerska därför att hennes sinnestillstånd gör henne förförisk – en ofrivillig pose som är ”ett yttre skal och ett fysionomiskt symtom på en hemsökelse”.

Det gradvisa förlopp under vilket stoltheten betvingas av passionen, och ”helgonet” förvandlas till ”sköka”, pågår i hela tre år. Det första året, när Muts kvinnlighet väcks av den betydligt yngre Josef, försöker hon dölja sin kärlek. Det andra året, när hon har blivit ”slav till slaven”, bekänner hon sina känslor för honom. Det tredje året, när också hennes skulpturala former ges andra proportioner av åtrån – ty ”livet är djupt inte endast till anden, utan även till köttet” – försöker hon förföra honom. I en märklig scen bjuder Mut in sina väninnor till en festlighet vid vilken Josef serverar. De blir så betagna av honom att de alla, när de skalar sina apelsiner, skär sig blodiga på de vassa knivar som värdinnan lagt fram. På detta handgripliga sätt låter hon dem uppleva den oemotståndliga kraften i Josefs skönhet och förstå hennes våndor. Första Mosebok, vars författare visserligen tillstår att ”Josef hade en vacker gestalt och var vacker att se på”, förtiger denna scen som dock återfinns i andra äldre texter, till exempel Koranen.

När Mut psykiskt och fysiskt brutits ned och förlorat kontrollen över sig själv utropar hon desperat – och läspandes ”som ett litet barn” eftersom hon har bitit sig i tungan – ”ligg hos mig”. Josef är inte helt oskyldig i det erotiska spelet och Mann avslöjar några pikanta detaljer vid det sista förförelseförsöket som låter oss förstå hur nära Josef var att ge efter för hennes vädjan.

Avsnittet om Potifars hustru kan läsas som en roman i romanen. Den har en brinnande intensitet, som om den vore skriven av Racine, och en psykologisk skärpa som inte ens överträffas av Proust. En kvinnlig kritiker skrev 1938 att ”ingen kvinna, hur mogen hon än är eller hur ­objektivt hon än förhåller sig till konst” kan läsa denna skildring utan att identifiera sig med Mut.

Mann hade naturligtvis också ett annat syfte än att fylla ut luckorna i berättelsen om Josef. ”Djup är det förflutnas brunn. Borde man inte kalla den bottenlös?” Inledningen till romanens långa och omständliga förord signalerar det ursprungliga och psykologiska djup som Mann vill borra ned sig till – början till början så att säga. Genom att förankra forntida och antika kulturer i en mytisk botten skriver Mann fram själva fundamentet för all mänsklig samlevnad. Detta är en ansats som leder tankarna till Wagners ”Nibelungens ring”, i vilken den skandinaviska och tyska mytskatten görs produktiv. Mann försöker i sitt till Wagner konkurrerande verk att humanisera myten, att ”omkonfigurera” den, genom att låta det judiska, egyptiska, antika och kristna parallellställas. Mann understryker i romanen att hela livet igenom tar ”mytiska former” plats i det nuvarande och att allt nytt skapas av oföränderliga beståndsdelar, likt färgade bitar i ett kalejdoskop som hela tiden skapar nya mönster.

Ett av romanens huvudtema är exil, främlingskap och integration. Josef, som i viss utsträckning är beredd att kompromissa med den egna över­tygelsen, anpassar sig till de lokala gudarna och normerna i ett Egypten där invånarna ”inte skäms för sina kroppar och inte heller har ett ord för synd”. Han är också den som assimilerar kulturella olikheter och den som slår en bro från den karga israelitiska religionen över till det nya som evangelierna vittnar om. Romanens briljanta hybridliknande jämförelser i humanistisk anda tillåter inte kulturmöten att bli kulturkamp. Mer än något annat skönlitterärt verk under 1900-­talet exemplifierar ”Josef och hans bröder” att romangenren är det etiskas främsta estetiska manifestation.

Romanens huvudperson är dock inte Josef, utan den allvetande berättaren. Det är han som är den verklige ­guden, så att säga; den kreativt skapande och den som fyller ut okunskapens luckor. De många hänvisningarna till andra källor än Bibeln, eller kritiken av förment felaktiga versioner – som att det var sju snarare än fem år av ymnighet eller hungersnöd i Egypten – gör emellertid tillsammans med det ironiska, ibland humoristiska, berättarsättet att framställningen något förlorar i högtidlighet. Mann kallade sitt romanbygge ”ett gudomligt skälmstycke”, och kanske är det så att humanismen är ofullständig utan ett inslag av lekfull ironisk distans.

Trots att ”Josef och hans bröder” är den längsta av Manns romaner, har den hamnat i skuggan av hans andra betydelsefulla verk. Nu finns emellertid en utmärkt möjlighet att på nytt närma sig den då S Fischer Verlag har publicerat en nyutgåva, försedd med en kommentardel lika omfattande som själva romanen. Genom alla noter och förklaringar träder läsaren in i författarverkstaden och får närvara då Mann bearbetar det omfattande religiösa, kulturella och arkeologiska källmaterialet till den färdiga produkten. Mann gör sinnrikt bruk av vetenskapliga, eller mindre vetenskapliga, skrifter om äldre tider när han, bland mycket annat, beskriver seder, byggnader, klädedräkter, musikinstrument, dans och lekar, ger plats för filosofiska och religiösa resonemang eller bygger ­vidare på antika och orientaliska berättelser. Man skulle kunna säga att redaktörsgruppen och författaren blir till ett lika unikt som produktivt team när fakta och fiktion på detta sätt sammansmälter. Att jämsides med romanen läsa denna penetrerande textkritiska utgåva – och få så många och fascinerande sakförhållanden förklarade – är, i jämförelse med att enbart läsa Manns romantext från början till slut, att hänge sig åt en helt annan typ av läsning och belönas med en helt annan typ av läsupplevelse.

”Josef och hans bröder” är Manns främsta verk – dess ambitiösa försök att ge perspektiv på tillvarons stora frågor gör den mer samtidsaktuell, för att inte säga mer ­angelägen, än så många av dagens politiskt orienterade eller självupptagna skönlitterära alster. Denna kommenterade utgåva av romanen fyller på mer än ett sätt många luckor.